Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Konung Davids adertonde psalm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erik, ännu med hufvudet fullt af de kungliga, gjorde
en bugning, som alldeles icke smakade af sågstock, men
i stället framkallade ett godt löje på Ester Larssons
läppar. Hon kysste alla flickorna, tog Erik under hakan,
rätte hans hufvud högre och sade:
– Se upp du, som bär din mors blida ögon och
din fars hurtiga panna! Hvar i all världens dag har du
lärt dig att bocka så grant? Man kunde tro att du
varit vid hofvet.
– Det är icke så utan, smålog hans mor, kanske
med en liten, helt liten frestelse till fåfänga öfver Eriks
förnäma bekantskaper, fastän hon själf icke haft mycken
glädje af sina höga beundrare.
– Vid hofvet? upprepade Ester förundrad.
– Jag har bott hos grefve Bertelsköld på Drottningholm,
svarade Erik förlägen.
Båda hans kvinnliga vänner rodnade, men af olika
anledning. Marie Larsson tänkte på den Bertelsköld,
som engång var nära att förråda henne åt vanäran –
Ester Larsson tänkte på den andre, hvars bild så outplånligt
var gömd i djupet af hennes hjärta.
– Han frågade mycket efter moster och sade att
moster och han varit gamla bekanta, fortfor Erik, alldeles
okunnig om hvilken storm af känslor han med dessa
ord väckte till lif.
Ester Larsson vände sig bort, för att dölja den flod
af purpur, som öfvergöt hela hennes ansikte. Marie
tryckte stum hennes hand. Marie ensam förstod att
blicka in i djupet af Esters själ. Hon ensam ägde Esters
förtroende.
– Jag trodde dig vara stark nog att kunna glömma!
hviskade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
