Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Kapten Gasts berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Han kan ingenting bevisa.
– Jo, jag kan.
– Han kan inte, säger jag. Han är en narr och
en storskrytare, och en sådan vill jag ej hafva till måg.
–Får jag er dotter, om jag kan bevisa att jag har
lyckan i mina händer? frågade kaptenen efter en stunds
villrådighet.
– Det vore lycka på lycka. Men lyckas han i
allt, skall han väl också lyckas i frieri. Hur ser den
tingesten ut, som han kallar ett lyckobevis?
– Det kommer an på, om jag har lust att visa.
– Behåll sin käringsaga, jag bryr mig icke därom
och blir vid min tro, att han är en storskräflare.
– Jag!
– Just han. Och det är nog sagdt, tycker jag.
Kapten Gast stred synbarligen med sig själf, stack
flera gånger sin hand under västen, men drog den alltid
genast tillbaka, likasom hade han bränt sina fingrar.
Ändtligen sade han:
– Lofvar ni att inte omtala det för någon människa,
så skall jag säga huru det är.
Det var dit Larsson ville hafva sin man. Men han
svarade likgiltigt:
– Det kan jag lofva. Det blir ändå ingenting
annat än tokprat.
– Det var så – berättade kaptenen motvilligt –
att jag var en smula på slarf, som riksdagsman vet ...
– Det vet Gud och hela världen, svarade Larsson.
– Så hände det sig – fortfor Gast – att jag
råkade segla på vift i Stockholm med en afsigkommen
slarf vid namn Calle Sager och söp en vecka eller par,
tills fartyget ledsnade vänta. Efter den kryssen var det
nätt opp likasom slut med mig. Jag hade supit opp hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
