Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 28. Vid Korsholms vallar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vallen. För honom hade Vasa ingen hvila att erbjuda
efter den föregående dagens sinnesrörelser. Det var
länge sedan han sett en ljus sommarnatt, och det var
så svalt, så skönt härute.
– Huru många sekler ha snögat på dessa vallar?
sade han till sig själf. – Ingen vet. De gå som
ett barndomsminne tillbaka i forntiden, och ingen kan
säga när, ingen huru. De äro dopsyskon med kristendomen
i dessa nejder och hafva engång försvarat dess
vagga. Gamla vallar – det var vid eder sida jag
första gången såg henne, hvars hågkomst jag ej mera
kan utplåna ur hela mitt lif! I dag står jag här med
mina korta minnen – i går stod här en annan, i morgon
åter en annan – alla äro vi stundens barn, men I ären
seklernas!
– Han tar en ginväg öfver vallen till Larssons
lekstuga; han vet hvem som väntar, hviskade frestaren
till sin granne.
Penna morrade som en bandhund.
– Vore jag en gammal husar, så visste jag hvad
jag gjorde, fortfor den andre.
Men Penna visste icke mer hvad han gjorde. Han
klättrade ursinnig upp till vallen och stod bakom Bertelskölds
rygg, innan denne blef honom varse.
– Jag skall visa dig vägen till lekstugan! mumlade
han och kastade sig med detsamma så våldsamt på
sin förmente fiende, att denne – alldeles oförberedd på
ett sådant anfall – tumlade ned från vallen, som på
detta ställe var ganska brant.
Ett sakta utrop hördes därnere, och Penna kunde
urskilja den fallne, liggande bland en hop sprängda
stenar, som troligen blifvit ditkörda till fyllning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
