- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
20

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Lifsgnistan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

När strålen på detta sätt närmat sig yttersta kanten
af mässingsskifvan, hördes den späda klangen af en
ringklocka, och den gamle vände sig om. I detta ögonblick
föll skenet klart pä hans ansikte och visade i den
dubbla belysningen en buktig örnnäsa, knotiga kinder,
en fårad panna och i hög grad energiska, dystra, hårda
drag. Man hade kunnat taga honom för underjordens
beherskare, Tuoni, belyst och bländad af den solstråle
Lemminkäinens moder förstått att locka ned till hans
mörka rike.

En person hade inkommit och trädde ur skuggan
i glödskimret från ugnen. Det var en bildskön yngling,
knappt aderton år gammal, klädd i en finare blå rock,
än ynglingar af hans ålder brukade bära i Åbo. Men
denna rock var dammig, den fina halsduken vårdslöst
tillknuten, manschetterna rifna, skorna fläckade, håret i
oordning, hatten snedvänd, det vackra, beslutsamma ansiktet
mycket blekt och blicken alltför glänsande. Han
framträdde med snabba, nästan trotsiga steg, kastade
ifrån sig den trekantiga hatten och sade:

– Här är jag, doktor!

– Jag har väntat dig, svarade doktorn kallt.

– Väntat mig? upprepade ynglingen. Hur visste ni
det? När jag i går gick ifrån er, svor jag att aldrig återkomma.

– Unge man, det är förgäfves, du följer ditt öde.
Jag visste att du skulle komma. Men jag har icke
kallat dig; jag påtrugar ingen min vänskap. Du kan gå;
jag behöfver dig icke.

– Och det säger ni mig så likgiltigt, som om ni
jagade en tiggare på dörren! Det var dock ni, som först
lät mig blicka in i de hemliga vetenskapernas afgrund
och frestade mig, som ormen i paradiset, med kunskapens
träd. Förr än jag kände er, doktor, var jag en


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:22:08 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/f/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free