Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Förbrytaren och hans domare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Ja, Silla, kanske är det illa att jag längesedan
har glömt det. Förr kunde också jag bedja. Jag trodde
så mycket då. Jag kunde ej äta, om jag ej läst min
bordsbön. Jag kunde ej somna, om jag ej läst välsignelsen.
Jag trodde att änglarna stodo osynliga rundtkring
min bädd; jag trodde att regnbågen var de saligas bro
till himmelen. Det var en lycklig tid, Silla; men den är
förbi, för alltid förbi ...
Och den vilde, stormige ynglingen lutade sitt bildsköna
hufvud mot flickans famn och snyftade högt.
Cecilia aktade sig väl att störa hans tårar. Hon
knäppte sina barnsliga händer öfver hans hufvud och
bad helt sakta:
– Herren upplyse sitt ansikte öfver oss! Herren
gifve oss en evig frid!
-
7. Förbrytaren och hans domare.
Solen hade gått ned, men det var ännu ljus dager,
nar Paul Bertelsköld återvände till sitt rum i det
gula boningshuset på Surutoin. Han försmådde smygvägen
bakom drifhusen, på hvilken han kunnat komma
obemärkt till trappan. Han gick stora, raka vägen genom
den ännu löflösa lindallén, och händelsevis mötte han
här sin fosterfader, som harmfull och sorgsen återvände
från staden.
– Kom, sade plantagedirektören, jag har något att
säga dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
