Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Läxan och afskedet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter gårdagens äfventyr. De förkunnade honom att de
icke ämnade släppa honom utan än ett hurra vid hamnen.
– Det är jag med om! försäkrade Leo. Det är kanhända
slut med min prästkrage, men det kvittar mig lika,
med skall jag vara ändå! Och skulle de där, som du
vet, ha något ondt i sinnet mot dig, så lita på mina
näfvar! Lita på labbarna, hjärtans pojke! – Och gråten
stod den trohjärtade kolossen ända upp uti halsgropen.
När Paul återvände till Surutoin, hörde han till sin
förundran att gamle Larsson nyss afhämtat sina saker,
för att återvända till Österbotten. Det stod icke rätt
till med den gamle mannen. Han hade varit borta hela
natten, och när han återkom, hade han i ett slags koller
talat om att man ville stjäla ifrån honom någon oerhörd skatt.
– Jag har något att säga dig, yttrade Erika till
Paul, vid det hon stökade i ett par kappsäckar, ditlade
strumpor och skjortor, vek ihop näsdukar, räknade öfver
klädnotan, gaf pigorna order att rensa morotssängarna
och tystade barnen med några ansenliga smörgåsar. –
Kom, Paul; sätt dig här vid min sida och hjälp mig spänna
kappsäckarna, så skola vi språka som gamla vänner.
–
24. Läxan och afskedet.
Erika Ljung, född Lindelia, var, enligt sin mans påstående,
född till finansminister, men hon var äfven
en af dem som man kunde kalla hjärtats polismästare.
Hennes på engång klara och varma ögon hade den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
