- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
172

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Styfmor och styfson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

svårt att gissa. Ingendera behöfde i detta afseende en
fyllnad i karakteren, och därför, när de möttes, stötte
där hårdt mot hårdt.

Men det stål, som klang i grefvinnan Esters personlighet,
var mycket mera förädladt. Det trädde ej
fram i skarpa kanter, det kunde böjas som fjädern i
uret och genast återtaga sin naturliga form. Skiftande
öden, en rik erfarenhet, ett älskande hjärta hade
lärt denna starka själ att ödmjuka sig, att försaka,
att offra; stålet låg gömdt, men det klang ändå, när det
vidrördes, och angaf, som stämgaffeln, hennes väsendes
grundton.

Metallen hos grefve Bernhard var fint polerad och
sken som silfver. Men denna glatta yta var spröd som
kisel. Böjas, försaka, var en konst som hans tunga,
men aldrig hans hjärta lärt i hofvens salar och diplomatikens
hala slingringar. Han kunde vara god, älskvärd,
öm, så länge allt böjde sig för hans vilja; men hvarje
själfständig karakter var hans naturliga fiende. Och en
sådan mötte han i sin styfmor. Grefvinnan Ester kunde
uppoffra allt utom sin öfvertygelse om det rätta; hon
kunde ödmjuka sig, men aldrig förödmjuka sig. De
måste således vara fiender.

Fastän tvungen att kokettera med de ofrälse stånden,
var frihetstidens adel knappt mindre stolt, än fordom
drottning Kristinas. En grefves giftermål med en borgaredotter
var väl icke mera någonting oerhördt eller i lag
förbjudet, men dock alltid ännu en dunkel fläck på ett
lysande stamträd. Denna borgaredotter, denna »finska
trollpacka», hade grumlat familjens adliga blod, hade
trängt sig emellan far och son, hade infört i slottet
tvenne nya arfvingar, hvilka genom hälften af sin börd
måste vara främmande för den fullblodiga rasen. För

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:22:08 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/f/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free