- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
180

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Åskmolnet ljungar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aldrig behöfva gå på rote, ej heller skall ni flytta ifrån
er fattiga koja, så länge ni lefver.

– Tror ni det, madame? yttrade grefve Bernhard
skarpt.

– Jag är öfvertygad därom, svarade grefvinnan
lugnt.

Nous verrons; vi skola se.

– Jag skall aldrig se det, och icke du heller. Det
kan icke vara ditt allvar.

– Om det aldrig varit mitt allvar, så var öfvertygad,
att det nu skall blifva det, genmälde den unge
grefven, i det han sänkte sin röst ända till hviskning. –
Ni har så länge varit herskarinna på Falkby, madame,
att ni alldeles förgätit er verkliga ställning. Ni borde
likväl ihågkomma hvem ni varit och hvem ni är, madame.
Ni bleknar? Så mycket bättre. Skulle det genera
er att vara så anspråkslös, så ser jag mig tvungen att
påminna er därom. Jag bedyrar att jag för min fars
skull gör det ganska ogärna, men ni borde finna, att en
person som ni, aldrig bör på er plats anse sig mer än
på sin höjd tolererad.

Grefvinnan Ester hade verkligen bleknat, men blott
ett ögonblick. Hon återvann genast denna beundransvärda
fattning, som räddat henne så mången gång i
hennes händelserika lif. Hon såg sin motståndare fast
i ögonen och svarade lugnt:

– Om jag bleknade, så var det därför att jag nu
ser klart den olycka jag så länge anat och som skall
förbittra en hel familjs lif. Bernhard, min vän, min son
– ty mot din vilja måste jag ännu kalla dig så – det
har då verkligen kommit så långt, att icke ens aktningen
för din far, icke ens deltagandet för hans lycka eller
kärleken till dina yngre syskon, kan ur ditt hjärta utplåna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/f/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free