- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
186

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Afskedet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett tecken, min Gud, gif mig ett tecken att jag ej handlar
orätt, så vill jag utan knot underkasta mig din vilja!

Hon väntade, väntade länge, andlös och ångestfull.
Endast det sofvande barnets lätta andedräkt susade som
en ljuf hviskning igenom det tysta rummet. Då rörde sig
barnets läppar, och Vera sade, sörjande ännu i drömmen:

– Min Bijou!

Moderns ansikte klarnade.

– Tack, du mitt barns skyddsängel – sade hon
sakta – nu förstår jag dig. Den kula, som var ämnad
mot din moders hjärta, skall icke mera döda, som i dag,
din oskyldiga fröjd. Lef väl! Guds heliga änglar välsigne
och bevare dig, mitt älskade barn!

Med denna tysta bön smög hon sig sakta bort och
inneslöt sig uti sitt rum, för att där ännu »rådgöra med
sin Herre och Gud», som hon fordom lärde af sin längesedan
hädangångna fromma syster Veronica, efter hvilken
Vera hade fått sitt namn, fastän något förkortadt.

Grefve Carl Victor Bertelsköld tillbragte en sömnlös
orolig natt. Han var icke van att hos sin maka finna
spår af kvinnonycker. Denna starka, öfverlägsna och
dock ödmjuka kvinna hade länge lärt den svåra konsten
att beherska sig själf, och dock syntes hon nu vara
fallen ur sin herrliga jämvikt. Hvarför? Han visste
det icke. Han sökte förgäfves utgrunda en förklaring.
Mer än engång var han i begrepp att uppstiga från sin
bädd, skynda till henne och än en gång bedja henne att
förtro honom allt. Men det var natt ... hon sof; hon
hade lofvat honom förklaring, han borde ju med sin
tåliga väntan gifva henne ett nytt bevis på sitt oinskränkta
förtroende ...

Knappt grydde likväl den tidiga sommarmorgonen
och de första stegen hördes af tjänsteflickan, som städade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:22:08 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/f/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free