- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
188

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Afskedet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som pröfvar oss, skall gifva dig mod att lefva utan
din maka.

Du, min Carl, har aldrig misskänt, aldrig missförstått
mig. Du, som mot mig har varit idel ömhet, idel förtroende,
för hvilket jag skall vara dig tacksam så länge
mitt hjärta slår – du vet, att jag aldrig eftersträfvat
din rang, ditt namn, dina rikedomar, utan endast din
kärlek. Men minns du hvad jag sade dig engång i min
fars trädgård, när du begärde min hand? Det var en
olycka, sade jag, att vi ej blefvo förenade i vår ungdom;
vi skulle då ha brutit oss väg genom murar af is.
Senare ha vi hvarken haft makt eller rätt att omskapa
världen. Mellan oss stodo numera två, som på dig hade
äldre anspråk, och dessa två barn voro en värld mellan
oss. De måste se med sin samtids ögon, de måste tänka
sin tids fördomar, och därför kan jag ej tadla dem, ej
hysa mot dem den minsta ovänskap, för det att de ej
sett klarare, ej tänkt högre, än hela den tid, i hvilken
de lefva. Jag har redligt sökt att mot dem uppfylla en
mors pligter. Jag har länge hoppats, att min kärlek till
slut skulle bryta den mur, som bördens fördom har
upprest emellan oss. Men jag har bedragit mig. Huru
skulle en svag kvinna förmå ändra den värld, som så
många vise tänkare icke förmått återföra till jämlikhet
mellan mänska och mänska! Dina äldre barn, min Carl,
måste därför alltid se ned på den ringa kvinnan, hvilken
du upphöjt till deras moder. Men om den ringa modern
ock kunnat försaka alla egna anspråk på aktning och
undseende, så skulle hon icke varit värd att kallas din
maka, om hon låtit sig trampas i stoftet. Hennes heder
är din, och hennes egna barn skola veta en dag, att de
ej må förakta sin moder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/f/0188.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free