Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Vallflickans visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att så småningom bereda den kungliga schackdockan
friare spelrum, mera själfständighet.
Omgifven, firad, beundrad af allt hvad Paris hade
gladt, snillrikt och lysande, hade den unge konungen för
tre månader sedan mottagit budskapet om sin faders
hastiga död och sin egen tunga, maktlösa krona. Därefter
hade han skyndat att försäkra sig om Ludvig XV:s
sympatier och understöd; han hade utan betänkande
underskrifvit den konungaförsäkran svenska rådet skyndade
att förelägga honom; han hade på återresan besökt
sin berömde och farlige morbroder, kung Fredrik i Potsdam,
och nu stod han beredd att öppna den svenska riksdagen,
där hans oförsonliga fiender, Mössorna, efter sitt nederlag
två år förut, hade återfått makten och där Ryssland och
England med fulla händer utströdde penningar för att hindra
hvarje försök till att uppresa riket ur dess djupa förnedring.
Om allt detta hade konungen rådgjort med sin förtrogne,
och ställningen var så förtviflad, att ingen annan
räddning syntes möjlig, än att obetingadt förödmjuka
sig under partiernas maktspråk. Man hade talat om
att till en början försöka medla mellan partierna och
smickra de förbittrade Mössorna med några platser i rådet.
Detta var att börja sin regering med en bitter förödmjukelse,
så mycket bittrare emedan Mössorna fordrade
åtal mot den aflidne konungens rådgifvare. Den unge
konungens kinder glödde af harm.
– Ah – utropade han, i det han åter stannade
tvärt och slog sig för pannan – finns uti världen en
olyckligare konung än den, som ej äger annat val, än
att rodna inför sig själf, eller gifva sitt rike till spillo?
– Ja, sire – svarade grefve Scheffer värdigt –
det finns en olyckligare, och det är den som måste underkasta
sig båda delarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
