- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
228

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Oförklarliga gåtor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig nära tillsammans emot de äldre syskonens köld. Nu
hade Vera sin Paul tillbaka, nu var allt åter godt, nu
skulle de leka som förr i den gröna parken, och nu –
det var hon säker uppå – skulle den stygge Bernhard
ej mer våga skjuta hennes små lamm. Inom några
minuter hade hon berättat och frågat honom tusen saker,
utan att vänta på svar, och slutet var alltid ett glädjerop
öfver – mammas glädje.

– Men du är ju längre än mamma, afbröt hon
plötsligt sig själf, i det att hon rodnande och förlägen
smög sig tillbaka under det skyddande täcket. – Nu får
du beskedligt gå din väg, tilldess att jag klädt mig, och
det skall ej dröja fem minuter. Jag vill se huru mamma
ser ut, när hon ser på dig. Hvarför kom hon ej med
dig, säg? Hvarför har hon ej kommit att läsa min bön
med mig, som hon gör alla morgnar? En dag i vintras
glömde hon det, när pappa mått illa, och den dagen
blef ingen morgonbön alls; men, Paul, den dagen gick
illa. Jag slog ihjäl Bergflykts vackraste blomkruka, jag
vrickade min fot, jag hade tandvärk, jag trätte med långa
Karin i köket och fick grymma bannor. Det är aldrig
bra, när man glömt att läsa sin morgonbön.

– Vet du ej af att mamma rest bort? frågade
Paul, som kände sig underlig till mods.

Vera betraktade honom med ett par stora ögon.

– Rest bort? sade hon. Det skall ingen inbilla
mig; tror du jag är så lätt att narra, som förr?

– Jag förstår. Hon ville ej väcka dig, när hon så
oförmodadt måste resa i natt.

– Tror du det? Hur kan du vara så enfaldig?
Min mamma skulle resa, utan att säga adjö åt mig?
Nej, det där ha de inbillat dig, för att göra dig något
spratt. Du skall få se, att när du går ut, så gömmer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/f/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free