- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
237

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Annalkande stormar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rättare på herrgården – hur är det med dig, gubbe.
Lefver din gamla vallack ännu, han som kastade
mig i backen, när jag skulle visa min skicklighet,
och som alltid slog upp, när man kittlade honom på
halsen?

– Tackar som frågar – svarade bonden med vidtspärrade
ögon – oss har ingenting ondt vederfarits.

Det var en tonvikt på detta oss, som gjorde att
Paul ånyo frågade:

– Hvarför stå ni då här och tjuras, som om
fienden vore i landet? Hvad är det ni rådslå om så
viktigt i kväll?

– Hvad skulle vi rådslå? var svaret. När stora
herrar rida, går bonden ur vägen.

– Vore jag bonde, skulle jag rida med, skämtade
ynglingen. Och ni, Risa-mor, som gör de bästa ostar
i byn, har ni glömt, gumma, att jag var en utaf edra
bästa kunder?

– Gud bevare den unga nådiga herrn för allt ondt
i dessa onda tider! svarade gumman och neg ända till
marken, under det att tårarna tillrade utför hennes vissnade kinder.

– Är ni så bedröfvad att se mig åter, eller har
Mårtensons hund slukat hela er filbytta?

– Si, när man är ung, kan man ännu vara glader
af sig, fastän det händt, som aldrig bort hända, suckade
gumman och grät än bitterligare.

– Nå, hvad är det då som har händt?

– Gud bevare, att det någonsin skulle komma
öfver min mun. Hon var så hjärtemild och fager under
ögonen; en sådan få vi visst aldrig mer. Men vi äro
alla usla människor. Ingen vet sin timme och stund,
när Herren kallar oss.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/f/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free