Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Annalkande stormar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Stackars gumma! Har ni mistat er dotter? Jag
vill likväl minnas, att hon gick ur världen för fyra år
sedan.
Den gamla teg. Paul märkte till sin förundran,
att alla de öfriga smugit sig undan, och han befann
sig allena med gumman, medan äfven hans följeslagare
begagnat tillfället att undersöka några mossarter på
stenarna.
– Hvad menar ni? Och hvarför smyga sig alla
bort, likasom hade de ondt samvete? frågade Paul
åter.
Gumman såg sig försiktigt omkring, och när hon
trodde sig säker att ingen hörde henne, lutade hon sig
mot ynglingens axel och hviskade i hans öra:
– Tag er till vara för den spanske tattaren!
– José? Hvad vill det säga?
– Det är han!
– Jag förstår er icke.
– Gud gifve er öppna ögon och öron, nådige
herre, ty vi lefva uti en ond värld, och ingen af oss
är säker för mörksens pilar. Tag er till vara, och
minns att jag sagt det. Samma yxe, som fällt det
mogna trädet i dess kraftiga ålder, kan ock fälla telningen
i hans fägrings blomma. Si, fienden har gått
fram öfver det mogna axet; hvarför skulle hans fot icke
trampa den späda brodden?
– Men, Risa-mor, jag förstår icke ett ord af
det där!
– Så gifve Gud att han aldrig förstode en bokstaf
utaf’et, puttrade gumman och lunkade mcd en
nigning tillbaka till byn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
