- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
248

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Stormen brister lös

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att sätta tro till en usling, som är ditt lydiga kreatur
och färdig till allt, för att gå dina ärenden. Vid himlen,
som du anropar, Bernhard, jag börjar nu tro att du
är den störste bof som jorden bär! Men mig skall du
icke bedraga. Jag svär – icke vid dina usla gudar,
utan vid min heder och min adliga sköld, som kan
mäta sig med din egen – att därest du icke på ögonblicket
svarar mig ren, solklar sanning, så reser jag
själf till Norrköping, innan solen gått ned, och ve dig,
om jag beträder dig med en lögn! Ty har du vågat
komma min mors lif eller heder eller lycka med minsta
ord för nära, så skall hvarken min fars son eller
något i världen skydda dig för min arm, och jag skall
ställa dig till räkenskap därför, om det än skulle kosta
dig och mig och oss alla lif och välfärd. Vill du nu
svara mig?

Den brinnande oljan hade spilts öfver bräddarna.
Pauls svarta ögon gnistrade, hans hand fattade broderns
– han var skön och förfärlig i detta ögonblick.

Men innan grefve Bernhard hann uppfinna en ny
skicklig vändning, för att undkomma den rasande, skengalna
fålen, som han skulle ha uttryckt sig, hördes
vid trappan utanför ett stoj af människor, och in störtade
José, den spanske kammartjenaren, blodig, med sönderrifna
kläder, vildt stirrande blickar och förskräckelsen
målad i sitt bruna, magra ansikte, medan det långa,
svarta håret flög i vild oordning öfver hans panna.

– Rädda mig! För den heliga jungfruns och alla
helgons skull, rädda mig, sennor! stammade han och
omfattade i den högsta ångest sin herres knän.

Orsaken blef genast tydlig, ty i den öppna dörren
visade sig under höga rop en larmande folkhop, som
hejdade sig vid anblicken af de två grefvarne och blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/f/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free