- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
375

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. I jägarehuset vid Brunnsviken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som han hade att tacka för sitt lif – och ju längre
han betraktade dessa bleka, men ännu sköna drag och
de slutna ögonlocken med deras svarta silkeshår, desto
högre hade där flödat likasom en varm våg kring
hans hjärta, hans tårar hade begynt som en bräddfull
källa strömma ut ur sitt fördolda djup, och han
hade lagt sina båda armar omkring den okända, nu
igenkända sofvande kvinnans hals. Då hade hon vaknat,
då hade hennes tvenne mörka ögon, som Paul i sin
barndom så högt beundrat och som, i hans tycke, icke
hade sina likar i hela den vida världen – dessa
två glänsande solar hade med ens gått ur molnet och
betraktat honom med outsägelig kärlek – och då
lågo mor och son, efter långa år af smärtor och skilsmässa,
åter uti hvarandras armar. Sådana ögonblick
äro oförgätliga: de tillhöra evigheten och kunna aldrig
utplånas ur minnet, hvarken i detta lifvet eller uti det
kommande.

Men då hade modern slutligen med mildt våld
åter skjutit sin son ifrån sig och betäckt hans panna
med sina kyssar och tvungit honom att söka hvila och
lugn, och Paul hade åter insomnat med den lyckligaste
känsla han någonsin erfarit. Hvad betydde numera
hans korta, öfvergående kroppsliga smärta! Nu var allt
åter godt, nu ägde han åter sin mor, nu var ej han
ensam, nu var ej hon ensam i världen, nu skulle han
aldrig mera skiljas från henne, nu kunde han egna
henne hela sitt lif, för att göra henne lycklig. Och Paul
välsignade den kula, som gått så nära hans hjärta, men
blott för att bereda det en så stor glädje; ja, han
kände sig tacksam emot sin hårde bror, förutan hvars
kärlekslösa handlingssätt han ej skulle ha njutit sällheten af detta återseende.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/f/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free