Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Vid randen af evigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att med dem dela arfvet. Hvar skulle han i hast få fatt
på en passande grefvinna? Hon måste vara af börd,
det var klart, hon skulle kunna se ned på det ofrälse
blodet, som inträngt i släkten; men hvem ville låna sig
till redskap för hans hämnd? Han tänkte hit och dit,
men fann ingen passande.
Under dessa tankar smög sig, fram emot morgonen,
en dvala af matthet öfver hans ögonlock. Han sof icke,
han vakade icke, han igenkände ännu tydligt hvarje
föremål i rummet och den legda gamla sköterskan, som
skulle vaka öfver honom, men som nickade i en vrå af
kammaren. Han låg i detta tillstånd af halft medvetande,
när där faller ett flor öfver sinnenas verksamhet, utan
att denna fullkomligt afstannar.
Då såg han på den motstående väggens gröna tapet
ett svagt blåhvitt sken, som tycktes vara en reflex af
den matt flämtande lampan. Men om det var blott ett
återsken, hvarför tog det till, hvarför blef det småningom
klarare, och hvarför formade det sig allt tydligare till en
människohamn? Grefve Bernhard kunde ej vända sina
ögon därifrån. Han hade ej nog medvetande att reflektera
däröfver; det förvånade honom icke, och likväl hade
han vistats för länge inom ljuskretsen af den nya franska
filosofin, för att tro på spöken, eller just på någonting
alls. Han betraktade likgiltig, men oafvändt det sällsamma fenomenet.
Om en stund hade skenet likasom flutit tillsamman
i bilden af en blek, mild och sorgsen kvinna i dräkten
af ett längesedan förgånget tidehvarf. Hon sväfvade bort
från väggen och närmade sig ljudlöst den sårades bädd.
Hon lutade sig öfver honom och tycktes kyssa hans ombundna
hufvud. Han förvånades likväl icke, han drog
sig icke tillbaka; han kände likasom en ljuf blomdoft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
