Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Vid randen af evigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Om herr grefven nödvändigt vill veta det, svarade
doktorn, så måste jag bekänna, att inflammationen
tar till. Om en timme skall ni falla i yrsel, för att ej
mera komma till sans. Befaller ni en notarie, för att
uppsätta er yttersta vilja, så bör det ske snart.
– Nåväl, eländige kvacksalfvare, som ni alla ären
– återtog den sårade – efter jag ännu har något att
befalla, så befaller jag er att på ögonblicket gå er väg.
Jag behöfver er icke mer!
Läkaren skakade på hufvudet och hviskade åt sköterskan, i det han gick:
– Yrseln har redan begynt. Det är säkrast att ni
tillkallar en handfast karl, ty han blir svår att hålla.
Sköterskan gick, och grefven blef allena.
– Gå, jag föraktar dig och hela din konst, ömklige
storskrytare! ropade han efter den bortgående läkaren.
– Jag är trettio år, och en usel sten från gatan gör
slut på mitt lif. Nåväl, jag kan förakta lifvet, såsom
jag föraktar er alla! Jag är glad att engång sluta det
eländiga narrspelet.
– Ni skall icke dö, ni skall lefva, hviskade en
sakta röst, och bredvid honom stod en bondkvinna med
den svarta duken neddragen djupt öfver pannan.
– Hvem är ni? frågade grefven och ihågkom med
detsamma sin nattliga syn.
– Man kallar mig mora från Östanlid, svarade
kvinnan, och jag är kommen att göra er frisk.
–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
