- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
387

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Den gamla och den nya människan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– Tror ni det? Kanske gör ni henne orätt?

– Nej, det finns ingen i världen som bryr sig om
mig - ingen mer än ni, mora! Min syster har öfvergifvit
mig, min bror afskyr mig, och min far ... Det
faller mig någonting in. Ni är för gammal för mig,
men skaffar ni mig ringen, så vill jag gifta er med min
far. Han är ej så nogräknad, och jag är van vid styfmödrar.

– Kom ihåg er själ! Sådana tankar äro som
stenar uti en lastad båt, och med sådana ord blir ni
aldrig frisk! förmanade vårdarinnan allvarligt, nästan
strängt. Hon såg väl, att det hårda hjärtat var långtifrån böjdt.

Åter försökte den sårade le, men han kunde icke.

– Mitt hufvud värker, klagade han.

Vårdarinnan gick ut att hämta kallt vatten. I yttre
rummen mötte henne en ung bonde, som begärde att
få tala vid grefven.

– Säg mig ert ärende, så vill jag framföra det,
svarade mora från Östanlid.

– Jag kan komma tillbaka en annan gång, menade
bonden. Det är något förloradt, som jag vill gifva
grefven igen.

– Är det en ring? frågade bondkvinnan med denna
plötsliga ingifvelse, som var henne så egen.

- Ja, det är en ring, sade bonden förundrad.

- Så gif mig den! Grefven har nyss talat därom.
Han längtar efter sin ring, han tänker dag och natt på
den. Men den är honom icke nyttig.

Jonas Bertila skakade på hufvudet.

– Jag känner er icke, sade han, och det skall
vara något underligt otyg med den gamla kopparbiten.
Jag ger honom åt ingen annan än grefven själf.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/f/0387.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free