- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
388

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Den gamla och den nya människan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vid dessa ord slog bondkvinnan tillbaka duken som
betäckte hennes panna och blottade ett ansikte af så
mycken ädelhet och höghet i blicken, att Jonas ofrivilligt
kände åt om han glömt mössan på hufvudet.

– Ser jag ut att kunna bedraga? frågade hon.

– Förlåt, sade Jonas. Här är ringen, och eftersom
grefven satt ut en belöning af femhundra daler för
den som skaffar honom skräpet tillbaka, så var så beskedlig
och säg honom att han skänker pengarna åt
Storkyro sockens fattiga. Icke för det att vi just ha
några fattiga i Storkyro - tillade bonden knipslugt –
men det kan vara så godt att ha pengarna, om vi skulle
råka få ett missväxtår eller par.

– Hälsa din mor, Jonas! sade bondkvinnan, mottog
ringen, betäckte sitt ansikte och försvann genom
närmaste dörr.

Jonas stod där mäkta förbluffad.

– Har jag gjort dumt eller klokt? Hvar har jag
sett det där ansiktet förr? tänkte han vid sig själf, med
en dunkel hågkomst från barndomsdagar. – Men det
kan vara detsamma. Jag är glad att vara af med det
rama trolltyget. Alltsedan jag hittade det på barberarens
golf, har maran ridit ranka hvarenda natt på mitt
sängbräde.

Mora från Östanlid stod under tiden i rummet
bredvid, betraktande ringen, som engång hade så mäktigt
ingripit i hennes eget öde. Hon hade då varit böjd att
välsigna dess makt, och likväl – hvem vågade säga, att
det icke varit bättre för henne, om denna ring ännu
legat begrafven i sanden, trettio famnar djupt under
hafsytan på Vasa redd.

Hon hade knappt sett och aldrig burit ringen. Nu
höll hon honom mot dagen. Hvad han var underligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/f/0388.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free