- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
392

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Kampen om en människosjäl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

icke konungens ring? Vet du icke att dig lyckas numera
allt? Ingen önskan så djärf kan uppstiga i ditt hjärta,
att han ej genast fullbordas, och dessutom – har du
glömt att Bernhard lofvat återskänka dig okänd åt din
man, om du återger honom ringen?

Hvilken lockelse! Hvilken hård strid! Men den
arma, förskjutna kvinnan gaf icke vika. Hon förstod,
att hennes tid var icke kommen ännu. Ringen brände
på hennes hand, och hon förstod att han möjligen skulle
ha blifvit hennes skyddslings timliga räddning, men
desto vissare hans eviga undergång. Hon satt orörlig
och tyst och hörde de båda männen, far och son, samtala
om henne.

– Jag vill gå till lifmedikus Dalberg och tacka
honom för hans omsorg om dig, sade grefven.

– Gör det, min far, och tacka honom för hans
utmärkta omsorg att förpassa mig till odödligheten,
svarade Bernhard i sin gamla gäckande ton. – Men
om min far vill tacka den som kvarhållit mig på jorden,
så tänk på någon belöning åt en finsk häxa, som varit
min sköterska. Jag tycker icke om häxor, men mora
från Östanlid är ett sällsynt undantag, ty hon ensam
har ansett mig värd att lefva, när alla andra ansågo mig
värd att dö.

– Jag skall icke glömma att gifva henne en passande
belöning, svarade grefven och steg upp för att
gå, ty besöket fick ej blifva långt.

Men i det han gick, blef han varse mora från
Östanlid, som förgäfves dolde sig längst bakom
skärmen.

– Är det ni, som vårdat min son? frågade han.

Hon nickade stum och med duken djupt öfver
pannan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/f/0392.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free