Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Två kvinnors kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Er far kan ha misstagit sig, och en sårad fiende
kan betjena sig af en frisk arm. Ni är intet ögonblick
säker, och därför måste ni genast följa mig härifrån.
– Förlåt mig, det kan jag icke.
– Hvarför icke?
– Det vore fegt att fly en kanske inbillad fara, och
jag vill ej såra den ärlige jägaren, som gifvit mig en
fristad hos sig.
Markisinnan stod upp, afkastade sin sammetskappa
och satte sig vid fönstret, där månskenet föll på hennes
bleka ansikte och återspeglades sällsamt i hennes små
bruna, glänsande ögon.
– Ni kan icke? upprepade hon. Nåväl, då stannar
jag kvar hos er.
– Madame! ... stammade Paul bestört.
– Och ni tror, ni otacksamme, att jag än en gång
skulle lämna er och förlora er, kanske för alltid! Anar
ni då icke hvad jag lidit under dessa evighetslånga veckor,
då jag ej visste om ni var lefvande eller begrafven?
Och ni tror att jag än en gång vill långsamt pinas till
döds, för att den hederlige jägaren ej må bli ledsen på
er, eller för att någon kunde förebrå er att ha flytt för
en lönnmördare! O min herre ... det är ett ganska
vackert månsken i afton!
– Man skall sakna er ...
– Ni bor ej illa, ni har en rätt vacker utsikt.
Superba popplar därborta. Jag ber, inkommodera er ej,
jag kommer att trifvas rätt väl.
Paul kände något inom sig, som liknade en
tredjedel vrede, en tredjedel bäfvan och resten förtjusning.
– Nej, sade han, jag vore den otacksammaste
varelse på jorden, om jag tilläte er att blottställa er så
för min skull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
