- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
405

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Två kvinnors kärlek

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jag ordna dem à l’antique. Jag vill föreställa mig att
vi äro vålnader från förgångna sekler, som återkommit
till jorden för att besöka forna favoritplatser. Hvilka
voro vi förr, medan vi lefde på jorden? Jag var –
låt se! Cecilia Vasa. Och ni, hvem var ni? Grefven
af Hoya. O, det är skönt att vara död, när man har
sällskap i grafven!

Paul kysste den fina, snöhvita handen. Månen sken
på hans svarta hår, och man hörde popplarna därute
susa för nattvinden.

– Det måste vara ljuft att älska efter döden, i
synnerhet om man aldrig funnit kärlek i lifvet, hviskade
den sköna fransyskan i drömmande vemod.

– Hvem skulle ej älska er, Herminie! Hvem skulle
ej med glädje dö för att göra er lycklig

– Men lefva, Paul! Finns då ingen, ingen på
vida jorden, som vill lefva för mig?

Och hon sjönk med det vackra, lockiga hufvudet
mot hans bröst.

Då öppnades dörren sakta, och in trädde med tysta
steg en kvinna i bonddräkt. Obemärkt gick hon fram
till den knäböjande ynglingen, som tryckte till sina läppar
markisinnan Egmonts vänstra hand, hvilken hon ej drog
tillbaka, medan den högra låg på hans skuldra och hennes
glänsande blickar tycktes helt och hållet försjunkna i hans
betraktande.

Ett moln for öfver månen, och det var nästan mörkt
i rummet. Mora från Östanlid – ty det var hon –
lade sakta sin hand på ynglingens hufvud och hviskade:

– Paul!

Paul och markisinnan sprungo båda upp på en gång.
Om ej skuggan fallit så dunkel, hade man kunnat se
bådas kinder öfvergjutna af en glödande rodnad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/f/0405.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free