Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Frestaren i ödemarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Tror ni?
– Jag är säker därpå. Er gång, er röst, ert tal,
allt motsäger er dräkt.
– Tänk hvad ni behagar.
– Det gör mig ondt, men jag tillhör hemliga polisen
och är tvungen att arrestera er, om ni ej kan gifva mig
ett öfvertygande bevis att ni är stadd uti rätta ärenden.
Svär att ni är en bondkvinna, och jag vill tro att jag
misstagit mig.
Kvinnan betraktade honom ett ögonblick skrämd,
men påskyndade sin gång och svarade icke.
Den brune såg sig omkring. Allt var tyst och öde i
parken. Då grep han kvinnan i armen och yttrade hotande:
– Har ni så ondt samvete, att ni ej en gång kan
svära på er oskuld, så måste ni följa mig till polisen.
Man har där tjenliga medel att få sanningen fram. Hvad
säger ni om ett par tumskrufvar till exempel? Men jag
har medömkan med er. Svär blott att ni är den som
er dräkt utvisar, och icke förklädd, så vill jag låta er
obehindrad fortsätta er väg.
– Jag är grefvinnan Bertelsköld och befaller er
att släppa min arm! sade kvinnan, i det hon kastade
sitt huckle tillbaka och betraktade honom oförfäradt
med sina stora, mörka ögon.
Men den brunklädde kämpade här om sitt lifs
högsta åtrå och var icke sinnad att släppa sitt säkra byte.
– Det är således ni – sade han – som stått i
avisorna och förlupit er man. Så mycket mera skäl har
jag att föra er till polisen, därifrån ni troligen kommer
att vandra direkt till spinnhuset.
Kvinnan rodnade starkt, men teg. För denna skymf
hade hon intet svar. O Bernhard, Bernhard! tänkte
hon i sitt hjärtas innersta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
