- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
418

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Första pröfningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men så starkt var intrycket af den bleka, magra gestalten
vid skrifbordet och af den fruktan, den motvilja Paul
alltsedan barndomen känt för sin äldre broder, att han
stannade orörlig och tvekande midt på golfvet.

Bernhard märkte det, stod upp och gick Paul några
steg till mötes. Men äfven på honom verkade minnet
af hans dödliga hat så våldsamt, att den redan framräckta
handen sjönk och han stannade tvekande och
orörlig, likasom brodern, framför Paul.

Det var två stolta, strida strömmar, som skulle
blanda sin forsande bölja; det var två brusande stormar,
som skulle mötas att gå uti samma riktning. Ögonblicket
var afgörande: ett förhastadt ord, en tvetydig min,
och allt kunde vara förloradt. Ännu visste ingen med
säkerhet om de två skulle igenkänna hvarandra som
bröder, eller vända sig från hvarandra som dödsfiender.

Då trädde den gamle grefven, deras far, till dem
och sade allvarligt:

– Bernhard Bertelsköld, där står din bror Paul!
Paul Bertelsköld, där står din bror Bernhard! Hvad
Gud förenat skall människan icke åtskilja.

Mer behöfdes icke för att smälta isen i brödernes
hjärtan – den hade ju länge förut varit undergräfd af
en varm sol, som belyst dem båda. Nu öppnade båda
på samma gång sin famn, och i nästa sekund lågo de
båda uti hvarandras armar.

Den tredje, som omslöt dem, var deras far.

– Jag blygs ej att gråta – sade den grånade ädlingen
– när själfva himmelens änglar måste gråta af glädje.

Den fjärde – hon satt tyst, okänd och fördold,
som en af dessa osynliga änglar, hvilka bevittna den
eviga kärlekens segrar på jorden, men hennes fröjd var
den ödmjukaste och därför den renaste af allas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:22:08 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/f/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free