Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Midtunder jubelropen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han bröt papperet, utan att veta hvad han gjorde, och
läste, utan att veta hvad han läste, följande ord på fransyska:
»Min högt älskade! Vi kunna icke tillhöra hvarandra;
hvarför skulle jag lefva? Vredgas icke på mig,
att jag går från lifvet på samma gång som från dig!
Mitt lif har varit till ingen nytta; jag vill åtminstone att
min död skall medföra någon välsignelse. Vet således,
att jag förskaffat konungen af Sverige den tid och de
penningar, förutan hvilka han ej kunnat rädda sitt rike,
mot en ed, som jag icke kan bryta. Jag har svurit att
från i dag tillhöra en man som jag afskyr. Men Herminie
d’Egmont säljer sig icke. Min fordringsägare skall endast
hafva min andlösa kropp.
O min älskade, vi båda ha lefvat uti ett djupt
sjunket tidehvarf. Jag beklagar dig, som med rent hjärta
ännu står kvar. Men lef, min Paul, lef för det ädla,
det i sanning stora på jorden! Lef för en annan tid,
när mannen åter älskar sin ära, kvinnan sin själfkänsla,
folken sin frihet! Framför samma hälsning till konungen
af Sverige och till din mor. Och sedan – tänk stundom
med vänskap på en stackars olycklig kvinna, som älskat
dig för mycket för att vilja kedja dig vid sin förspillda
lycka, och som i döden förblifver med ofläckad heder din
Herminie, markisinna d’Egmont.»
–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>