- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
488

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Ett namn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och samme herrar, som på morgonen velat hindra sin
monark att lämna hans egen kungaborg, fingo på kvällen
den nåden att kyssa hans hand.

Efter de första hotande åtgärderna, efter häktningarna
och varningarna, följde snart de lugnande kungörelserna,
den frivilliga kungaförsäkran, benådningarna, belöningarna
och trohetsederna af höga och låga. Huru man beundrade
den unge, vackre monarken med den milda och likväl så
värdiga hållningen! Huru man trängdes omkring honom,
hvar han visade sig! Kvinnorna kysste hans fötter, när
han höll stilla med hästen midtibland folkhopen, och
mången ibland den högdragna adeln, som nyss hade talat
om konungen i en ton af förakt, täflade nu om den äran
att få bära släpet af hans mantel vid den förestående
hyllningen.

En enda fanns, som var likgiltig för det allmänna
jublet rundtomkring honom, och det var Paul Bertelsköld.
Han hade vaknat ur sin första smärta och lefde
nu blott för en annan tanke, som stod med den uti
nära samband. Svärmisk i kärlek, svärmisk i hat,
hängde sig hela hans själ vid den bitterljufva trösten,
att när han ej fått lefva för den älskade, hämnas åtminstone hennes död.

Sent på aftonen af den märkvärdiga dagen blef
Paul kallad till konungen. Han måste lyda och gick.

Gustaf III hade varit stor denna dag – icke därför
att han segrat, utan därför att han förlåtit. Där
sken ännu kring hans panna denna triumfens kungliga
stolthet, som adlades af medvetandet att hafva räddat
sitt folk, ej endast sin krona. Men själfva det nästan
underbara i hans oväntade framgång tycktes uppfylla
honom med den känsla af ödmjukhet, som oemotståndligt
griper segraren på slagfältet, när han känner sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/f/0488.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free