- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Femte cykeln /
506

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Vid Flintas stuga

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– Blef jag icke för er skull bortjagad ifrån min
tjenst? mumlade den sårade.

– Jo. Och därför ville du döda mig och min son.
Men också vi skola hämnas. Vi skola läka ditt sår.

Innan kort hade man tillredt en mjuk bår af trädgrenar,
och på denna bars den sårade af Leo och Mårten till byn.

– Vill herrn vara så god och säga åt människan,
att hon tar vara på markattan! sade Leo, pekande på
bondkvinnan. Han kunde icke förmå sig att lämna sin
grinande skyddsling värnlös i skogen.

Grefve Bernhard steg till häst, utan att yttra ett
ord, och red vid sin fars sida steg för steg, ofta
stannande och tankfull, ned mot stranden.

– Var det icke mora från Östanlid? frågade fadern.

– Jo, svarade grefve Bernhard.

Emellertid hade bondkvinnan gått en genväg öfver
bergen och kommit förr till stugan. Gamla Flinta satt
ännu på sin bänk vid trappan. Hon hörde den kommandes
steg, medan rocken spann, vågen glittrade, svalorna flögo
och solskenet droppade som silfver på fjärden.

– Är ni helbrägda? frågade hon.

– Ja, sade bondkvinnan och stod ödmjuk som en
botgörarinna inför den fattiga i hennes fromma ålderdom.

– Lofvad vare Gud. Det är något som säger mig
att er svåraste pröfning i detta lifvet nalkas sitt slut.

– Ja, min mor. Och likväl darrar jag.

– Kalla mig icke mera er mor, ty tiden är kommen
att de som ni tillhör böra få er tillbaka. Hvarför darrar
ni? Har ej Guds välsignelse följt er i med- och motgång?

– Alltid! Alltid, min mor.

– Har ej det allrahårdaste hjärta på jorden, som
kanske aldrig annars mjuknat, blifvit vunnet åt Gud och
människor genom er flykt?


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/f/0506.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free