Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. En afton i rosiga moln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obemärkt af de båda herrarne, träda ut och närma sig
tyst bakom dem. – Ja, hvad svarade hon? Hon svarade
med att innerligen taga sin man i famn ...
Vid dessa ord kände grefve Carl Victor Bertelsköld
två mjuka armar sluta sig kring hans hals och
tårar, så varma som mildaste sommarregn, droppa
ned på hans kinder. Det var så oväntadt, så öfverraskande,
att ingen af de fyra förmådde på länge yttra
ett ord. Spinnrocken upphörde att snurra, myggorna
att susa, fåglarna att kvittra; vågorna tycktes gä så
sakta som kärlekens famntag emot den gröna stranden,
och själfva de lätta molnen på himmelens fäste
tycktes, rodnande af ömhet, återspegla ett af de sällaste
ögonblick uti detta korta människolif – det, när
tvenne hjärtan, som skildes af synd och sorg, åter mötas,
för att aldrig sedan i lifvet upphöra att slå för hvarandra.
Den första som bröt tystnaden, den första som,
icke åtskilde, men frigjorde detta oupplösliga famntag,
var den gamla åttioåriga, som nu hade gäldat äfven sin
skuld för alla bevisade välgärningar. Hon upplyftade
sina darrande händer mot himlen och bad en tyst,
brinnande bön, en af dessa lofsånger utan ord, men
som höras ända till änglarnes boningar och som delades
af alla de närvarande. Sedan, när den största bland
alla pligter var uppfylld och fyra hjärtans brinnande tack
var sänd till den Högstes tron, då aftorkade den gamla
tårarna från sin skrynkliga kind och yttrade med ett
godt, fromt smålöje:
– Nå, hvad svarade Karin sin man på kyrkgången?
– Hon svarade – sade grefvinnan Ester, som
nu från sin panna afkastat bondkvinnans skymmande
huckle och visade ett par stora, glänsande äkta pärlor
under de mörka ögonhåren – hon svarade: se Guds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
