Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. Rikets morgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högre än detta rop hade ljudat någonsin förr, sedan den
store Gustaf Adolfs dagar för etthundrafemtio år tillbaka.
De ärlige östgötarne voro yra af glädje; de skreko sig
hesa, så att de knappt kunde hviska, och med deras
hurrarop blandade sig den jättelike finnens bas, lik ett
lejons rytande.
Den dagen var fridag för hela Falkby gård, och en
präktig festmåltid var arrangerad för folket vid långa
bord uti parken. Högsätet innehade gumman Flinta: det
hjälpte ej att hon krusade emot, hon måste sätta sig
öfverst mellan grefven och grefvinnan och satt där så
vacker och ärevördig som ett förgånget tidehvarf, med
sitt snöhvita hår och sin fromma, ödmjuka blick. På
båda sidor om dem sutto Bernhard och Paul Bertelsköld;
närmast dem socknens kyrkoherde, bredvid honom
fröken Sjöblad, bredvid henne Vera, som bedt att väckas
klockan fyra på morgonen, men råkade af misstag sofva
till klockan nio. Närmast dem åter sågos ett par hemkomne
riksdagsmän, som åto och drucko för ständernas
lyckliga resa, och så vidare Bergiflykt, Leo, Mårten och
andra husets intima vänner, till och med skåningen
Rasmus, som svor, pine dö, att själfva märra i stallet
skrikit hurra för kungen.
Skämtet var icke fint, men det hade en mening.
Ty om vid denna tid djuren på marken, fåglarna i luften,
fiskarna i hafvet och själfva den grå graniten i Sveriges
och Finlands urberg haft en talande tunga, skulle de
hafva ropat ut öfver land och haf ett: lefve kung Gustaf!
Och så vardt afton och morgon i Sveriges rike.
–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
