Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Ett fyndigt hufvud - Stenknäcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sakta från sin hustrus sida, trädde fötterna i tofflorne och
armarna i nattrocken samt begaf sig åstad. – Men Nemesis
uppträdde mot tjufven redan i hans egen port under skepnad
af en sten, vida mindre konstig än den han sjelf inpassat i
skattkammaren; dock kostade denna simpla sten honom lifvet;
han föll nemligen hufvudstupa öfver den, för att aldrig resa
sig mera. Dock hade han så pass sans qvar att han –
ångrade sig, förmodar läsaren? – Nej, gudnås! det var ej så
väl; tvertom upptäckte han hemligheten om stenen för sina
söner, hvilka tyckte det vara beqvämt, att så der i en hast
blifva rika och slippa arbeta – det är varmt i Egypten.
Natten efter fadrens död gingo hans föga samvetsgranna
söner till den kongl. skattkammaren och funno så väl stenen som
de kongliga skatterna. Af dessa lastade de på sig så många
de förmådde bära, hvarefter de gingo sin väg, förstås efter
att väl ha satt stenen i ordning igen. Då nu det egyptiska
majestätet om morgonen gick i sin skattkammare, att mätta
sina blickar med beskådandet af juveler och ädla stenar –
i stället att en annan fattiglapp går ut om morgnarne att bliga
på solen och de förrädiska daggdropparne och är lika hungrig
för det – märkte han förlusten och blef mäkta förgrymmad
(förstås “i nåder“) samt kastade sneda blickar på hela sitt
hof, det han just ej trodde mer än jemt och hvilket nu,
oaktadt sin oskuld hvad ifrågavarande sak beträffade, stod der och skälfde i knävecken.
Oaktadt sin stora vrede sade dock hans majestät denna gång ingenting annat än: “hm!“ men
detta hm var nog att förjaga sömnen från hela hofvets ögon. – Andra morgonen – samma
skådespel – tredje desslikes; då runkade hela hofstaten på sina hufvuden, för att känna
om de verkligen sutto qvar. Till deras gräsliga förvåning yttrade sig emellertid konungen
platt intet. Men saken var den att han hade en idé,
och den ändå ganska god. – Och när han hade några idéer
eller tankar, brukade han vanligen tiga. Han lät nemligen –
förstås i djupaste tysthet – lägga snaror mellan kärlen, i
hvilka skatterna förvarades. Listen lyckades, ty då bröderna
en annan natt infunno sig och en af dem steg in, medan
den andre stannade utanför, snärjde den förre sig i mörkret
så fast i snarorna, att han omöjligt kunde reda sig.
Broder, ropade han då i förtviflan, jag är förlorad; men
på det du må undgå att blifva upptäckt så – se här mina
kläder – tag dem och tag äfven mitt hufvud, så tror jag
att de ingenting få för sitt besvär. – Se så, inga betänkligheter
– jag lemnar heldre mitt hufvud åt dig, än åt bödelsyxan
– någon nåd har jag ej att förvänta i alla fall.
“Brodren fann att han hade rätt och fullgjorde det smärtsamma
uppdraget.
Konungens förvåning, då han om morgonen fann att tjufven
tappat hufvudet, var gränslös, äfvensom hofvets förtjusning.
Ingen af dem saknades; alltså var deras oskuld bekräftad.
Men i kapp med konungens förvåning vexte hans
nyfikenhet att lära känna den, som spelat honom detta spratt.
Han byggde sin förhoppning i den vägen på folkets religiösa
sinne, för hvilket de dödas anständiga begrafvande var en
lifssak. Han lät således upphänga kroppen på stadsmuren och
utställa väktare, hvilka skulle fasttaga och föra till honom
den, som vid likets åsyn grät och jemrade sig. Den dödes
moder, otröstlig öfver denna nyhet, hotade att upptäcka allt
för konungen, så vida ej den lefvande sonen skaffade henne
den dödes kropp. Då påfann han – förstås den lefvande –
den listen att fylla en mängd lädersäckar med vin, lägga dem
på åsnor och föra dessa förbi väktarne. Då han var dem
nära, öppnade han så oförmärkt den ena säcken och lät vinet
utrinna på marken. Då nu väktarne skyndade fram med kärl,
för att upphemta denna dyrbara vara, låtsade åsnedrifvaren först
blifva förtörnad, men då väktarne skämtade häröfver, lät han
slutligen tala med sig, satte sig ned och drack om med dem,
tills de hvarken sågo sol eller måne. – Nu inbröt natten och
medan väktarne sofvo som ljufvast, nedtog han liket och lade
det på sina åsnor, hvarefter han, till minne af sin trefliga
samvaro med ordningens vidmakthållare, afrakade deras skägg,
dock blott på den ena sidan.
Nu vredgades och förvånades hans majestät ännu mera
(alltjemt “i nåder“) och för att säkert få reda på upptågsmakaren,
lät han nu kungöra, att den som berättade prinsessan
det listigaste och skändligaste han gjort i hela sin lefnad, skulle ha rättighet
att kyssa henne på köpet.
Kungen var temligen säker på sin sak, alldenstund prinsessan var en skönhet.
Djerfhet utan like? Äfventyraren var den förste som inställde sig. Då prinsessan
förelade honom den bestämda frågan, svarade han frimodigt: min skändligaste gerning är
den, att jag dödat min broder och min listigaste den att jag berusat konungens väktare
och tagit souvenirer ur skägget på dem. Härpå kysste han
hennes kongliga höghet, så det gaf echo i salongen. Då
hon kom till sans efter den uttrycksfulla kärleksbetygelsen,
fattade hon den djerfves hand, för att qvarhålla honom och
befordra honom till välförtjent straff. Men, o under! han flydde,
lemnande handen i sticket! Då nu prinsessan närmare
beskådade denna hand, fann hon att den tillhörde ett lik, –
det var den aflidnes hand, som brodren, i stället för sin egen,
framräckt ur manteln.
Nu uppgaf konungen hoppet att genom list fånga denne
mästare i fyndighet. Han lät alltså kungöra att bedragaren,
om han sjelfmant infunne sig, icke allenast skulle vara från
allt straff befriad, utan äfven erhålla en stor belöning,
nemligen prinsessans hand. Äfventyraren hade utan tvifvel
funnit så mycken smak i prinsessans rosenröda mun, att han
ingenting hade emot hennes lilla hand; han inställde sig alltså,
blef högeligen beundrad af konungen och hofvet, hvilka båda
erkände sig öfverträffade ... fick prinsessan och sedermera
svärfars thron. – – Se sådana egenskaper kunde på den
tiden göra anspråk på krona och spira – nu för tiden torde
de icke vara fullt tillfredsställande! ...
 |
| Stenknäcken. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
