Print (PDF)
- On this page / på denna sida
- Ole Höiland
- Gripsholm och Konung Erik den Olycklige samt hans Ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
midten af detta torn fanns den egentliga fängelsehålan, d. v. s.
en slags bur af tjocka trästammar, hvilka stodo tätt intill
hvarandra och voro förenade genom jernband. Dessutom anbragtes
bjellror öfverallt, så att fången äfven under natten icke
kunde göra den ringaste rörelse, utan att sätta ett helt klockspel
i gång. Då arresten var färdig, förde kommendanten Höiland
i tornet, visade honom allt och sade: "välj nu; antingen
denna boning, eller du ger mig ånyo ditt löfte att icke
försöka fly." – "Jag väljer tornet," svarade Höiland. I sjelfva
verket anordnade han allt i sitt nya fängelse så, som om han
der tänkte tillbringa hela sitt lif, och syntes en lång tid blott
sysselsatt med att – likväl under jemn tillsyn af en
fångvaktare – förfärdiga hvarjehanda snickare- och svarfvarearbeten,
hvaruti han egde stor skicklighet.
Sju eller åtta månader derefter befann jag mig på en
maskerradbal hos furst B., då en svart domino närmade sig,
fattade min arm och visade mig fästet till den dolk, Ole
Höiland gifvit mig, och den jag, trogen mitt löfte, alltid hade på
mig. Raskt stack jag dolken och min börs i maskens hand,
hvarpå dominon försvann.
Nästa morgon talade hela Christiania om ingenting annat
än Ole Höilands flykt, och kommendanten på Aggerhus’
fästning lät offentligen kungöra, att den, som lemnade Ole
Höiland, lefvande eller död, i hans händer, skulle erhålla en
belöning af hundrade dukater. Man hörde emellertid ingenting
angående honom, än hvad en gammal lam tiggerska hade att
berätta. Vid ett tillfälle, då hon stapplat ända till Christiansand,
för att bettla, hade en förbigående kastat till henne ett
guldmynt under utrop: "se här, mor lilla, tag detta och bed
för Ole Höiland."
I Norige känner man icke, hvad som blifvit af honom;
men jag kan derom gifva upplysning. Då jag för några år
sedan besökte Algerien, varseblef jag i fremlingslegionen en
gammal soldat, som var bekant för sin oförvägenhet och trots
sina sextio år gjorde under af tapperhet mot araberna. Jag
trodde mig i honom igenkänna min gamle bekante, Ole
Höiland, och rigtade några ord till honom på vårt modersmål.
Då störtade tårarne ur hans ögon och han räckte mig handen,
men drog den genast tillbaka, intagen af blygsel och vördnad,
som det tycktes.
"Din hand, tappre man!" yttrade jag, gif mig din hand.
Det förflutna har du längesedan försonat."
I detta ögonblick kallade trumman legionen till vapen,
och Ole Höiland skyndade att intaga sin plats i kompaniet,
man drog ut till en träffning. "Kom till mig efter träffningen,"
ropade jag till honom. Visserligen återsåg jag honom efter
densamma – men med en kula i bröstet. Döden, en ärofull
död, har fullkomligt utplånat alla hans fordna förbrytelser."
Gripsholm och Konung Erik den Olycklige samt hans Ätt.
Likasom danskarne med glädje se på sina jemna fält, som prunka med
gyllene skördar, och norrmännen med stolthet påminna om sina snöhöljda
fjällar, rotfasta för evigt, likasom frihetskänslan i folkets barm,
likaså har äfven det svenska landet af naturen ett utmärkande
karaktersdrag, – dess forsande elfvar, dess segelbara vattendrag och
dess spegelklara sjöar. Öfverallt, hvar man kommer i Sverige, "håller
en sjö upp sin spegel för bergen och skogarna", ända längst
uppifrån polcirkeln, i Lapparnes land, der för den svenska idogheten
ett nytt rike finnes att eröfra, – redan symboliskt antydt i
den tredje kronan på Sveriges sköld, – ända ned till Skånes
leende slätter vid Öresund, öfvergångslandet till den yppigare,
men derför icke rikare södern. Mest utrustad med sjöar och
floder är likväl mellersta Sveriges stora fördjupning mellan de
begge grenar af fjällryggen, som i östlig och sydöstlig riktning
sträcka sig fram emot Östersjön. Här, der sannolikt
hafvet fordom gick fram och bildade dessa "Svionernas Öar",
om hvilka redan romaren Tacitus visste berätta, att de "äro
rika på vapen och män", har, sedan landet småningom stigit
upp och den stora hafsarm blifvit fylld, som i urtiden förenade
Östersjön med Nordsjön, ett bälte af sjöar ännu stannat qvar,
betecknande den sträckning, hvari hafsarmen fordom utbredde
sig. Här ligger Venern, ett haf af sött vatten fastmer än en
insjö; här intages den djupa klyftan i landryggen af Vettern,
den ofantliga källan med det spegelblanka, nyckfulla vattnet
och de underbara hägringarna; här bilda slutligen Hjelmaren
och Mälaren inne i landet fortsättningen af den med oräkneliga
holmar och öar fyllda Östersjövik, som under namn af
Stockholms skärgård bildar det säkraste värnet för Sveriges
hufvudstad, ett värn, hvarmed naturen sjelf, omslutit densamma.
Skönaste länken i denna sjökedja är likväl Mälaren, denna
archipelag af oräkneliga holmar och öar, åtskiljda af lika
oräkneliga fjärdar och sund, hvilken man helt oegentligt kallat en
insjö. Det ligger ett visst sydländskt behag öfver detta öhaf,
som dock i sitt tycke är så rent nordiskt, med sina hvitstammiga
björkar på holmarna, med sina allvarliga furor på de branta stränderna,
medan på andra ställen leende ängar och gyllene åkerfält sträcka sig
ända ned till vattenytan, som oupphörligen fåras af tusentals
farkoster, från den frustande ångbåten till den anspråkslösa ekan,
på hvilken landtmannen transporterar sina produkter till närmaste
stad. Måhända var det just det sydländska draget i det
nordiska landskapet, som förmådde de invandrande Svearne att
fästa sina första bostäder vid denna sjö, hvars stränder nu prunka
med talrika städer, med slott och gårdar, med herresäten och
kyrkor, medan vid Mälarens utlopp i hafvet nordens Venedig
slagit sig ned på sina öar med sina massor af hus och palatser,
alla beherrskade af den lejonbevakade borg, i hvars salar
herrskarne öfver Östersjön fordom bodde.
Vid en af Mälarens vackraste vikar på Södermanlands
strand stod redan i slutet af 13:de århundradet en borg,
hvilken år 1280 uppgifves hafva tillhört riddaren Harald Thordson.
Borgen tillföll sedan det mäktiga riksdrotset Bo Jonsson,
efter hvars ättenamn, Grip, den kallades Gripsholm. Af Bo
Jonssons enka såldes den till drottning Margaretha, hvilken,
likasom hennes efterträdare, Erik af Pommern, lät ytterligare
befästa slottet, så att det snart ansågs som ett af rikets
starkaste fästen. Men konung Erik gjorde sig snart förhatlig för
sina svenska undersåter, och när deras klagomål icke hjelpte,
utan konungens fogdar blefvo allt öfvermodigare, gick slutligen
Engelbrecht ut från Dalarne, nedbröt fogdenästena och "drog
fogdarne derur vid håret." Ett sådant fogdenäste var också
Gripsholm; men då Engelbrecht nalkades dit, djerfdes fogden –
Hartvig Flög hette han – icke stanna på slottet och afvakta
honom, utan satte eld på borgen och flydde sin kos. Mot
slutet af århundradet var riksföreståndaren Sten Sture den
Äldre innehafvare af Gripsholm och skänkte detta år 1498
till det karthusianerkloser, som han några år förut hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Jan 20 10:05:40 2012
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/famijour/1864/0013.html
