Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Gripsholm och Konung Erik den Olycklige samt hans Ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprättat i närheten af slottet. Detta kloster, kalladt “Cenobilium
pacis Marianum“ eller Mariefred, och omkring hvilket den
lilla ännu här befintliga staden af samma namn växt upp, blef
emellertid icke färdigt i stiftarens lifstid, utan invigdes först
1504 af erkebiskop Jakob, hvilken dagen efter klostrets
invigning derstädes högtidligen begrof Sten Sture. I Mariefreds
kloster lefde sedan erkebiskop Jakob till sin död år 1522,
efter det han redan år 1514 hade nedlagt erkebiskopsembetet.
Emellertid behöll klostret Gripsholms gård qvar, ända tilldess
ständerna år 1526 i Wadstena erkände Gustaf Wasas arfsrätt
till Gripsholm (efter hans farmoder, Brita Sture), sålunda
också till den plats, hvarpå klostret var beläget. Att gamle
kung Göstaf icke var att leka med i sådana saker, som rörde
arf och egendom, är allmänneligen bekant; han tog också
Gripsholms gods i besittning med fulltaka rätt och dref
klosterbröderna derifrån. De utvandrade redan vid påsktiden
ofvannämnda år, och nu blef klostret nedbrutet. Stenen deraf
användes till uppförande af det nya slott, hvartill konungen
lade grunden på S:t Laurentii dag 1537, och hvilket bestod
af en hufvudbyggnad samt fyra runda torn. På detta sitt
nya slott vistades Gustaf ofta och gerna, och redan i hans
tid lades grunden till den storartade porträttsamling, som
gifvit Gripsholm dess förnämsta märkvärdighet i våra dagar.
Redan 1553 funnos der porträtter af de då regerande konungarne i Frankrike
och England, af kejsar Carl V, af kung Gustaf sjelf
och hans begge äldsta söner, Erik och Johan. Ett
annat minne från Wasa-husets äldre tider äro de begge
väldiga kanoner, som ligga på slottets yttre borggård,
och som blifvit af Pontus de la Gardie tagna vid
Ivangorod i Ryssland. När och huru dessa blifvit
hitflyttade, torde knappt vara med säkerhet bekant:
säkert är deremot, att redan 1569 hertig Carl blef,
såsom innehafvare af Södermanland, herre på Gripsholm,
och att han lemnade detta slott i morgongåfva åt begge
sina gemåler. Efter drottning Christina den Äldres
död tillföll slottet hertig Carl Philip, blef sedan
enkesäte åt Maria Eleonora samt innehades af Hedvig
Eleonora från 1654 till 1715. Slottet blef slutligen
enkesäte för Lovisa Ulrika, hvilken likväl 1772 afstod
det åt Gustaf III mot Svartsjö i utbyte. Sedan denna
tid har Gripsholm varit under konungarnes af Sverige
enskilda disposition.
Sådan är i få drag slottet Gripsholms historia,
hvilken, ehuru den sannolikt icke är helt och
hållet främmande för en del af våra läsare, vi
dock ansett oss böra i korthet meddela såsom en
inledning till det, hvarmed vi här ämna särskildt
sysselsätta oss. I den olycklige konung Eriks historia
spelar nemligen Gripsholms slott en stor roll, dock
hufvudsakligen först efter det han sjelf upphörde
att bära Sveriges krona. Likväl vistades han der
både som hertig och konung, och en anteckning från
1555 meddelar, att hertig Erik samt “de unga Herrar
och Fröknarna“ nämnda år uppehöllo sig der i sex
veckor och två dagar, beledsagade af en svit om icke
färre än trehundrafyrtioen personer. Samma anteckning
uppgifver, att under dessa sex veckor för de furstliga
personerna och deras hof åtgingo icke mindre än 239
tunnor bröd, 11 läster mjöl, 693 fat öl, 8 tunnor
smör och 1,670 ägg(!). Af Eriks hand finnes ännu
på Gripsholm en tafla, föreställande hans fader,
gamle kung Gustaf sjelf, med underskriften: Ericus
Rex Sueciæ pinxit.
Hvem finnes, som icke känner Erik XIV:s historia, så
länge han var konung? Tapper, ridderlig, högsinnad,
älskande sitt folk, blef han dock ett offer, till
en del för sina egna passioner och förvillelser,
till en del för brödrahatet och för denna afund,
som, thy värr! tyckes vara ett karaktersdrag hos
svenskarne. Att han sökte godtgöra sina felsteg
blef, menskligt att tala, för honom mer olyckligt
än felstegen sjelfva. Och när slutligen vanvettets
dämon grep honom, då han hopade den ena besinningslösa
handlingen på den andra, då han begick det oförlåtliga
att på Wasarnes stolta stam inympa en lågboren, om
än dygdig och ädel, qvinna, då var måttet rågadt,
och Eriks konungadöme slut: i stället för kungasalen
öppnade sig för honom fängelset.
“Jag var galen en gång i mitt lif,“ – yttrade Erik till
sin bror Johan, – “det var då jag släppte dig ur fängelset“,
och han kunde hafva rätt deri. Men det fängelse, hvari
Johan hölls af Erik, var åtminstone furstligt, då det
deremot är säkert, att det, hvari Johan sedermera höll
Erik, icke alltid var det. Begge fängelserna finnas
ännu att se i ett af Gripsholms gamla torn. Johans
fängelse är ett cirkelrundt tornrum, upplyst med
tre fönster, hvarifrån man har en vacker utsigt
öfver Mälaren: det är inredt efter den tidens sed,
med beqväma bänkar utmed väggarna och i de djupa
fönstersmygarna. På de med blommor och frukter målade
väggarna ser man allahanda allegorier, och taket är
måladt al fresco. I detta rum satt från 1563 till 1567
hertig Johan, men beledsagad af sin gemål, som der
födde honom sonen Sigismund, och uppvaktad som det
höfdes en furste. Högre upp i samma torn befinnes
Eriks fängelse. Det är också ett rundt tornrum;
men från slottets yttermur skiljdt genom en inre
sådan, så att en gång bildas utanför det egentliga
fängelserummet. I denna gång vandrade bevakningen,
som sålunda alltjemt hade ett uppmärksamt öga på den
kunglige fången igenom de gallerförsedda gluggar,
som insläppte dagsljuset i tornkammaren, hvars ingång
består af en dubbel dörr, den yttre af jern, den inre
af trä, med ett triangelformigt hål, genom hvilket
födan instacks till fången. Ännu ser man i golfvet
spåren efter de steg, som “kungafoten tog“, ännu
visas i fönstergluggen hålen efter fångens armbågar,
der han lutat sitt hufvud i händerna och skådat ut
öfver fältet, för att uppfånga en skymt af sin älskade
Karin. Intet under, om i ett sådant fängelse Erik
fann, att "tungt är vara konung utan krona", och om
det skedde, som Nicander säger i "Erik Wasas Runa":
„Skägg har du fått nog, se’n Konung Erik dog,
Och deraf kan du väfva dig en mantel!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
