Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Gripsholm och Konung Erik den Olycklige samt hans Ätt - Gorillan eller Jetteapan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom, och då han behöfde noggrann uppsigt, för att
icke skada sig sjelf och andra? Det vore väl, om
på något sätt upplysning kunde vinnas härom; öfver
Johans minne kastar brodermordet ändock en så svart
slagskugga, att den icke behöfver än ytterligare
förmörkas genom misshandlingar mot den olycklige
brodern.
Konung Erik dog, som bekant, i sitt fängelse på
Örbyhus och efterlemnade Karin som enka. Men utom
de barn, som han hade med henne, – och om hvilka
vi längre fram skola tala, – efterlemnade han med
Agda, dotter till den rika Stockholmskrämaren "Per
i Porten" (så kallad, emedan han hade sin handelsbod
i den s. k. "Köpmanporten", der nu Köpmantorget är),
tvenne döttrar, Virginia och Constantia. Agda blef
sedan gift med hofjunkaren Erik Fleming; Virginia,
som varit förlofvad med sonen af Iwan Wasiljewitsch
i Ryssland, kallad den Förskräcklige, som mördade
både sonhustru och son, men lyckligt undgick denna
förbindelse, blef slutligen gift med Håkan Knutsson
Hand, och äfven Constantia trädde i äktenskap. Denna
dotter af kon. Erik dog först år 1645, vid åttio års
ålder.
På Gripsholm förvaras ett porträtt af konung Eriks
och Karins dotter Sigrid, "Kung Eriks echta dotter",
som hon kallas på porträttets inskrift, emedan hon,
fastän född före äktenskapet, likväl blef legitimerad
genom detta. Hon blef framdeles gift med Henrik Tott,
och från henne härstammade denna ätts utmärkta
medlemmar på Gustaf den Stores och Christinas
tid. Sigrid uppfostrades på Hörningsholm hos Märta
Lejonhufvud, och drottning Karin sjelf fick, som
bekant, af kon. Johan Ljuxala gård i Finland, der hon
sedan lefde, välsignad af underhafvande och fattiga,
mild och försonlig till och med mot dem, hvilka visat
sig som hennes gemåls hätskaste fiender. Men hennes
son med kon. Erik, den på Stockholms slott födda,
som arfving till Sveriges krona erkända Gustaf,
blef under hela sin lefnad förföljd af olyckan och
gjorde skäl för den benämning af "ödets kastboll",
som tillades honom af hans samtid.
Redan några veckor efter sina föräldrars bröllop och
sin moders kröning, såg prins Gustaf sin far vara
en fånge och sig sjelf utesluten från arfsrätten
till Sveriges krona. "Han växte upp vid sin faders
bojor och sin moders tårar", säger Afzelius. Det
berättas, att Johan en gång, då samvetsförebråelserna
blefvo honom öfvermäktiga, och han befarade, att
Eriks vänner en dag kunde uppsätta Gustaf på hans
faders thron, befallt, att gossen skulle nemligen
bortstjälas och dränkas. Den af konungens tjenare,
som fått detta uppdrag, verkställde första delen
deraf och bar gossen i en säck till Södermalm, för
att från bergen derstädes kasta honom ned i sjön. Men
händelsen gjorde, att Herr Erik Sparre, som i något
ärende befann sig uti Stockholm, mötte tjenaren med
säcken, märkte att en lefvande varelse fanns deruti,
befallde tjenaren öppna säcken och räddade gossen
undan döden. Sparre, som kände igen barnet, tog det
med sig till Westmanland, der han var höfding, och
höll honom der fördold, tilldess han kunde sända honom
till utlandet. Men konung Johan lofvade högtidligt
den sörjande modern, fordom drottning Karin, att
begge hennes barn skulle bli väl försörjda.
Vi återfinna Gustaf i Tyskland, der han i någon stad
bevistade en skola, men mellan skoltimmarna infann
sig på stadens värdshus och mot betalning borstade
de resandes skor och kläder samt eftersåg deras hästar.
Sannolikt var det underhåll, som han erhöll från sin mor
eller sin ädelmodige räddare, icke tillräckligt, utan måste
han på detta sätt förskaffa sig fyllnaden deri. Men
sina studier skötte han dock med allvar och blef
snart hemmastadd i flera språk och vetenskaper samt
bevisade sig äfven deri vara en värdig Wasaättling,
ty alla af denna ätt voro lärda och kunnige män.
Slutligen framträngde till honom underrättelsen derom,
att konung Johans, hans farbroders, son, Sigismund,
blifvit konung i Polen och skulle krönas i Krakau,
och nu begaf han sig dit, klädd som tiggare, för
att få träffa sin syster Sigrid, hvilken han visste
skulle befinna sig bland de tärnor, som uppvaktade
prinsessan Anna, Sigismunds syster. Han lyckades
få träffa Sigrid och göra sig igenkänd af henne,
hvarefter hon meddelade konung Sigismund hvad
hon fått veta och bad honom att låta vårda sig om
Gustaf. Sigismund gjorde det; men, fruktande för att
Gustafs rättigheter till Sveriges krona en gång skulle
bli gjorda gällande, önskade han, att kusinen måtte
bli prest, i hvilken egenskap han skulle bli mindre
farlig. Detta ville icke Gustaf, som nu begaf sig till
tyska kejsaren Rudolph, af hvilken han fick beskydd
och understöd. Nu kunde han också tillfredsställa sin
vetgirighet, studerade och vann snart sådan lärdom,
att han kallades "den andra Paracelsus". Uppfostrad
i katholska skolor och vid katholska universiteter,
förblef han alltjemt katholska läran trogen.
Drottning Karin, som fått veta, att hennes son lefde,
önskade sammanträffa med honom i Finland, hvilket
dock icke beviljades; dock erhöll hon tillåtelse
att i Reval sammanträffa med sonen. Ryktet om dennes
olyckliga belägenhet spriddes vida och väckte öfver
allt medlidande; men detta kunde icke annat än
väcka konung Johans oro, och han uppmanade derföre i
bref sin son Sigismund, att "icke låta den fogelns
fjädrar få växa för stora", utan sätta Gustaf inom
lås och bom, hvilket dock icke verkställdes. I
stället kallade ryska czaren den landsflyktige
fursten till Moskwa, der han blef väl emottagen och
furstligt behandlad. Men czaren hade med honom sina
egna planer. Han ville gifva honom sin dotter till
gemål, ville gifva honom Finland till furstendöme,
förespeglade honom till och med framdeles Sveriges
krona, men fordrade i stället, att Gustaf skulle
afsäga sig sin tro och antaga den grekiska samt med
ryska trupper anfalla Sverige och derifrån skilja
dess Östersjöländer. Dertill ville Gustaf icke gifva
sitt bifall, men behandlades ändock fortfarande
väl och sysselsatte sig med alchemistiska studier,
hvilka menligt inverkade på hans helsa. De täta ryska
thronombytena hade också inflytelse på hans öde;
han hölls länge uti hårdt fängelse i Jaroslawl,
men frigafs åter och vistades den sista tiden
af sin lefnad i Kaschin, der han tillbragte sina
dagar i torftighet ända till sin död år 1607. I en
björklund på Kaschenkas strand ligger prins Gustaf
Wasa begrafven.
Det berättas, att prins Gustaf varit gift med dottern
till en Peder Karth, som haft någon befattning vid
konung Eriks hof och i hans här. Med denna sin hustru,
Brita Karth, skall han hafva haft tre söner, Laurentius,
Erik och Carl Gustaf, samt en dotter, Katharina. Laurentii
äldsta son, Lars, en tapper krigsbuss, blef stamfader för
adliga ätten Eldstjerna, den andra sonen, Samuel, för den
ännu lefvande ätten Stjerneld, hvilken sålunda härstammar
från konung Erik XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
