- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
15

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Några ord om Spiritismen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Den unge Daniel bråddes på slägten, ty äfven hans
mor hörde till de seende, och hade uppenbarelser,
hvarom han talar i en utgifven bok som han kallar:
Upptäckter, rörande mitt lif utom materien
(Révélations sur ma vie surnaturelle). Emellertid
blef hans tant orolig öfver honom och sökte lugna
hans uppdrifna inbillning, men i stället att lyckas
fick hon den förskräckelsen att höra det knacka i den
unge Daniels bord och öfriga möbler. Den goda frun,
som trodde att mörksens andar drefvo sitt spel med
ynglingen, efterskickade trenne prester, af olika
sekter, men de predikade för döfva öron. Borden
började i stället spatsera. “En gång“, så berättar
herr Home saken, “under det ett bord sålunda var i
rörelse, tog min tant en familjbibel och lade derpå,
i tanka att sålunda fördrifva andarne; men till hennes
stora förvåning rörde sig bordet så mycket raskare,
som funne det sig smickradt af en sådan börda. Hon
blef då ond och satte sig sjelf på bordet, för att
bringa det att stanna, men tvertom lyftade det sig
från golfvet med sin lefvande börda.“ Dylika scener
fann den gamla frun allt för upproriska, och från
den dagen skiljde hon Daniel från sig. Han flyttade
då till en vän i Willimantie. Han var nu aderton år.

Från denna tid började hans ryktbarhet. Den
amerikanska pressen återskallade af herr Homes
undergörande försök. Vid denna tid var det ingen
lätt sak att hos yankees göra sig bemärkt på denna
väg. Amerika var öfversvämmadt med bevisliga intyg om
andars tillvaro. Tusentals mediums af begge könen,
hvaribland unga qvinnor af det mest intagande
utseende, täflade om publikens nyhetslystnad. Det
fordrades talang för en sådan täfling, men hr Home
egde den. Han höll aldrig sina sceanser offentligen,
utan hos någon god vän, i hvars hus han för någon
tid uppehöll sig, än i Newyork, Boston, S:t Louis
eller annorstädes. Endast utvalda personer fingo
dervid vara närvarande, hvilkas berättelser pressen
kolporterade kring hela verlden. Home beskrifver i
förutnämnda arbete vidt och bredt huru han formligen
belägrades af besökande äfven från Amerikas ytterst
bebodda trakter, hvilka ville öfvertyga sig om hans
förmåga, att sätta sig i förbindelse med andar. Som
bevis härpå anför han bland annat följande bref. Det
är en läkare som tillskrifver honom det: “Min
herre! Jag skulle stanna i största förbindelse om
ni, då tid och ledighet tillåter eder, skulle vilja
göra mig äran af ett besök, på det jag och några af
mina vänner måtte få hemta upplysningar af er. Jag
skall bekosta icke allenast er hit- och hemresa,
utan äfven ersätta er med 5 dollars (20 rdr) pr dag,
eller 50 dollars för tio dagar, om ni behagar skänka
oss så många .... Om ni icke finner detta tillbud
antagligt, är jag beredd att rätta mig efter edra
anspråk.“ H. skyndade sig naturligtvis att svara,
att han icke var ett lego-medium, men att han skulle
infinna sig utan betalning.

Under åren 1851–1855 reste han genom Amerika, kom
borden att dansa och framkallade andar. Under tiden
vann han stor färdighet i sina förehafvanden och
vinlade sig med sådan framgång om de praktiska
studierna af konsten att verka på inbillningskraften,
att han, då han sistnämnde år från Boston begaf
sig till England, uppställt ett program af ganska
vetenskapligt kombinerade operationer, som svårligen
kunde förfela att väcka ett visst uppseende i det
gamla Europa. Anländ dit, reste H. genom England,
Italien, Frankrike, Holland, Tyskland och Ryssland,
öfverallt eftersökt af den högre societeten; skördande
guld i massa uppehöll han sig endast en kort tid på
hvarje ställe och gaf endast ett litet och bestämdt
antal sceanser.

Beskrifningarne på dessa, undertecknade af en
mängd vittnen och upptagande största delen af
hans upptäckter, äro emellertid ganska tröttande
genom sin enformighet. Åtta eller tio personer äro
församlade en afton i en salong, oftast på landet och
i vackert månsken. Några ljus få icke tändas, på sin
höjd en matt lampa. Ingen otroende eller tviflare
får vara med, ty det är en känd sak, att andarne
svårligen kunna verka under inflytandet af tviflares
motståndskrafter. Minst af alla tålas lärda eller
vetenskapsmän, “de sätta sina upphöjda egenskaper
(eminentes qualités) mot dem på denna nya väg för
materiens förening med det andliga,“ och det händer
vanligtvis att i närvaro af sådane personer andarne göra
sig omöjliga och icke vilja låta förmå sig till något
slags uppenbarelse. Af sådan anledning fordrar
H. alltid att få en uppgift på hvilka som skola
besöka sceansen, på det han må kunna utesluta dem, som
skulle blifva farliga för dess framgång. Emellertid
slå sig de närvarande ned vid ett bord, som står
midt i rummet och alltid spelar hufvudrolen vid
dessa sceanser. Af händerna bildas en kedja, då
bordet plötsligen vänder sig om, derpå lyfter det
sig åtta tum från golfvet och kommer så ner igen,
men detta mycket sakta: sådane äro de förberedande
excercitierna. Den person, som mediet utväljer,
sätter derpå sin hand under bordet; alla de öfriga
qvarhålla emellertid sina ofvanpå detsamma. Den af
mediet utvalde får derpå af en öfvernaturlig hand en
liten ringklocka satt i sin, hvilken klocka, oaktadt
den utvaldes alla bemödanden att hålla den stilla,
ringer och pinglar af all kraft. De underbara händerna
äro af stor effekt vid hvarje sceans. En hvar känner
sig “berörd af andens hand,“ en på sitt knä, en annan
på axeln, o. s. v. Man kan till och med vidröra den,
men då försvinner den genast. Ibland är denna hand
“varm och fuktig, och af ett oändligen spädt hull;“
andra hafva funnit den “hal och isande.“ Men icke
nog med att man känner den, man har också sett den;
ibland till handleden, ibland till armen, som förlorar
sig i skyaktiga draperier. “En dag kände alla som suto
i kretsen och hade ring på fingret denna sakta afdragas;
derpå syntes den underbara handen, som kastade ut dem
alla på bordet.“ Vi böra tillägga att andarne endast
tillåta sig denna manifestation af sina verkningar
bland de dödliga för de djupare invigda; för de blott
troende sker fenomenet icke på bordet, utan under bordtäcket.

Undergöraren anför i sina upptäckter många andra lika
öfvernaturliga tilldragelser, hvaraf vi här endast
vilja anföra “lyftningen“, hvilken dock aldrig sker
utan i det djupaste mörker, då de kroppsliga sinnena
lättare kunna frigöras från intrycket af de yttre
föremålen. “Jag känner mig“, säger H. “i stående
ställning lyftad; mina armar stelna och dragas uppåt,
öfver mitt hufvud, som ville de fatta den osynliga
makt, som sakta lyfter mig från jorden. När jag kommit
till taket, dragas fötterna upp, så att jag befinner
mig i ett horisontelt läge, af behaglig hvila, hvari
jag kan förblifva ända till fem minuter.“ Alltid
uppmärksam, på att icke lemna sina åskådare i ett
plågande tvifvel, talar H., som har ett stort välde
öfver sin stämma, under hela tiden af sin himmelsfärd,
för att genom rösten graduera den och låta höra hvar
han befinner sig.

Efter dessa manifestationer börjar han samspråka med
andarne förmedelst de sedan flera år tillbaka hos
oss bekanta knackningarne och psychograferna.

Vi vilja här icke röra vid trådarne, hvarmed dessa
underverk åstadkommas, utan i stället fråga: hvad
ämnar Home med allt detta? hvilka anspråk ådagalägger
han? hvilka idéer smickrar han hos den publik, till
hvilken han vänder sig? med hvilka medel söker han
sin framgång? Han säger sig sjelf hafva för afsigt
att bevisa tillvaron af en andeverld och själens
odödlighet, samt att han vunnit mångas öfvertygelse,
hvarpå han anför åtskilliga exempel i sin ofta
omtalade bok.

Menniskan har i alla tider sporrats af
begäret att blicka ut öfver materiens område samt
gjort sig metafysiska föreställningar och begrepp
om andeväsenden. Genom hennes sätt att bruka lifvet
och sina tankar, har han nödgats gifva dessa begrepp
bestämda och derigenom ganska godtyckliga former. Hvem
skulle väl vilja klandra eller afhålla henne derifrån?
Men hvem vill deremot neka, att detta bör ske
med all möjlig urskiljning och försigtighet? Om,
såsom det vill synas, våra föreställningar om det
som tillhör en andeverld, böra underkastas formen af
en viss ordning, kunna vi icke nog vakta oss för de
motsägelser, hvarför denna nödvändighet blottställer
oss. För den skull är det ej utan sin nytta att vi
stundom ställa oss under ögonen de löjliga exempel,
som tid efter annan erbjuda sig, och den tvetydighet,
som ligger i att låta andliga varelser framträda i
materiella former. Huru många besatta försök har man
icke gjort för att sammansmälta hvad som icke kan
förenas, för att göra ja och nej, dag och natt till
ett och detsamma?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free