Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Efter sjutton år i Södra Ishafvet - Maltesergården med Scala Antica i Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid var kaptenen uppmärksam och besättningen
stod färdig på sina poster, afvaktande den gynnande
vinden, som på denna breddgrad vanligen infinner
sig vid midnatt. Vid ett längre uppehåll i denna
ishamn kunde den förskräckliga händelsen inträffa
att isbergen kommo i rörelse, sammanpackade sig och
då tills mildare väderlek inträffade eller ock för
alltid mellan sig inklämde fartyget.
Vinden sprang upp vid midnattstid och genast
började ett häftigt snöväder. Kort derefter
förnams ett åsklikt brak och isbergens förfärliga
remnande uppfyllde manskapet med fasa och
förskräckelse. De hittills stela ismassorna började
röra på sig. Isstyckena begynte komma i häftig rörelse
och brakande stöta mot fartyget, och kapten Brighton
hoppades knappast numera finna någon utväg ur den
böljande islabyrinten.
Under känslor som icke låta beskrifva sig
förlopp natten. Stormen minskades då dagen
inbröt och besättningen drog andan lättare, då
den såg att fartyget icke lidit någon väsendtlig
skada. Ismassorna, som om aftonen bildade ett fast
ogenomträngligt bergland, hade nu löst upp sig i
tallösa öar och bildade en rörlig archipelag.
"En seglare i sigte!" ropade ungefär vid middagstiden
vakthafvanden ned från mastkorgen. Kaptenen, som
befann sig på däck, kunde icke, för de mellan Hope
och det antydda fartyget befintliga isbergens skull,
se mer än spetsarne af masterna, men snart blef
också skrofvet synligt. Besättningen förundrade sig
öfver det besynnerliga skick hvari taklaget befann
sig. Fartyget dref för vinden mot ett isberg
samt fastnade, och syntes det vara
öfvergifvet. Kaptenen lät sätta en båt i sjön,
för att besöka vraket. Snart visade det sig, huru
mycket det hade utstått. Däcket var uppfyldt af snö
och intet lefvande väsen sågs till; på upprepade rop
erhölls intet svar. Kapten Brighton lade till och steg
ombord med tre man. Allt var tyst som i en graf. Då
han beträdde kajutan, hvad fick han se? En man satt
vid ett bord, med loggboken framför sig. Håret reste
sig på de besökande, ty mannen förblef orörlig och
helsningen obesvarad. – Han var ett förfruset lik, som
i handen ännu höll en skrifpenna. I loggboken lydde
den sist skrifna satsen: Den 17 Januari 1823. "I dag
är det den sjutiondeförsta dagen, sedan vi inneslötos
i isen. Oaktadt alla våra bemödanden släcktes elden i går.
Kaptenens försök att åter tända den misslyckades. Hans hustru
dog i dag af hunger och köld. Fem matroser äro döda,
ingen förhoppning mer!" Så stod det till i styrmannens
hytt. I kaptenens låg liket af en qvinna, hvars
ansigte ännu var lefnadsfriskt; men de af kramp
sammandragna kroppsdelarne läto sluta till den strid
hon kämpat med döden. Bredvid henne satt hennes man
och på golfvet lågo eldstål, flinta samt en fylld
skörask och vid trappan en död hund. I skansen fann
man flere ihjälfrusna matroser. Icke det ringaste
spår till lifsmedel stod att upptäcka. Förskräckelse
och vidskepelse tilläto ingen närmare undersökning,
men loggboken tog kaptenen med sig, för att aflemna
till rederiet. Fartyget hade senast varit i Callaos
hamn och hade i fulla sjutton år legat i den arktiska
isen.
 |
| Ill. LOUARTLEY. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
