Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 1. 1864
- Sex dagar på Trollenäs, och den sjunde af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vända mina intressen, mina önskningar och min
medverkan till det nya fäderneslandets fördel, vore i
mina egna ögon ett brott mot mina fäders tro och min
ungdoms varma känsla för Danmarks konung och land,
och så kan icke min maka vilja se mig handla."
"Nej! Och dock hur kärt är mig detta ställe? Hur
klart lyser inte solen här öfver våra fält? hur
vackert sjunga fåglarne i träden öfver Trollhögen,
och bäckarne, hur vänligt famna de icke om
gårdsplanen? Och kyrkan sedan, det heliga granskapet
som gömmer dina fäders ben, skall det icke få taga
våra till hvila bland deras? Ack, dyre make, förlåt
min smärta, då jag tänker på att lemna detta ställe
för alltid! Jag har här varit så lycklig, det är
du som skänkt mig denna lycka, derför bör du också
förlåta mig saknaden deraf."
Herr Knut kysste sin hustru på pannan. Derpå visade
han henne brefvet, som han höll i handen och sade:
"Det är från konung Christian, med önskan att jag
måtte inställa mig hos honom. Du finner att jag icke
kan dröja. Att lemna dig efter mig här kan jag icke;
alltså måste du bereda dig på att afresa så fort som
möjligt."
"Ja, ja", sade fru Sophia undergifvet, "jag skall
icke fördröja mig. Och du, Emmicka?" sade hon och
vände sig mot denna. "Du följer oss?"
Emmicka slog ned ögonen utan att svara.
"Visst följer oss Emmicka?" sade herr Knut med
en ton så afgörande, som om icke någon invändning
vore möjlig. "Vi skola ställa till hennes bröllop
i Köpenhamn lika gladt och högtidligt, som någonsin
här."
"Tala icke om bröllop!" sade Emmicka med en
obeskriflig undergifvenhet. "Jag förmår icke följa."
"Hvad Emmicka! Skulle du verkligen vara så svag? eller
..." Fru Sophia afbröt sig, som hade hon fruktat
att uttala hvad hon tänkte.
"Emmicka är icke af de der pjunkiga fruntimren, som
låter en liten krämpa lägga sig i dödens armar. Med
en stark vilja kan man bekämpa ett temligen allvarligt
illamående."
"Om ni tilltror mig ega denna kraft, bör ni icke
betvifla mina ord, då jag säger er att jag icke förmår
utsätta mig för de besvärligheter, som äro oundvikliga
vid den omtalade resan."
"Det der får fruntimren afgöra sins emellan. Den
hast hvarmed vi böra begifva oss härifrån tillåter
mig icke att bortspilla tiden." Och med dessa ord
lemnade herr Knut rummet.
"Emmicka, är du då verkligen så svag, som du visar
dig? Allt sedan förslaget om ditt giftermål gjordes
dig, ha rosorna på dina kinder bleknat och ett sorgset
vemod intagit den glädje, som förut var grundtonen
i ditt lynne. Är det missnöje öfver ditt val, som
förorsakar detta?"
"Mitt val!" suckade Emmicka, men så tyst att det
stannade inom hennes eget bröst. Högt sade hon
deremot: "Min tacksamhet för herr Knuts godhet,
förutom den att vilja upphöja mig till äran att få
inträda i hans slägt, är redan så stor, att lydnaden
för hans vilja skulle vara min högsta lag, hur mycket
heligare skall den icke vara mig genom ett sådant
prof?"
Fru Sophia kysste henne på pannan och sade: "Jag kan
icke resa och lemna dig här allena. Till hvem skall
jag anförtro dig?"
"Till min mor. Bland henne och mina systrar skall
jag icke vara utan beskydd."
"Din mor", sade fru Sophia. "Ja, det är sannt, hon
har också rätt att vara ditt beskydd. Det vore hårdt
att icke unna henne del af hvad jag sjelf finner så
ljuft."
Emmicka kysste fru Sophias hand och bad henne i första
rummet tänka på sin egen säkerhet.
*
Emmicka var af fru Sophia älskad till den grad att
denna nästan var svartsjuk om hennes genkärlek. Hon
var också ett väsende, skapadt att ingifva ömhet
och väcka kärlek. Hon var enda barnet af hennes mors
första äktenskap. Fadren hade varit en af Carl X:s
tappra krigare, men af dem som tagit flera troféer
än byten och ifrigare sökt äran än rikedomens
vinning. Efter belägringen af Köpenhamn, der han
äfvenledes utmärkt sig, hade konungen förlänat honom
några små hemman i det nyvunna Skåne. Hans hastiga död
inställde de belöningar han derutöfver torde hafva
tillämnat honom. Behrensköld gifte sig kort efter
fredsslutet, men dog innan han hunnit ådagalägga
några lysande prof på sin uppfattning af den ekonomi,
som fredstiderna befordra. Hans enka, Emmickas mor,
var en älsklig och förträfflig qvinna, och blef,
oaktadt hon icke egde några rikedomar, ej länge glömd
af friare, som sågo efter bättre egodelar. Emellertid
växte Emmicka till och förkofrade sig i skönhet och
alla goda egenskaper. Hon var en af dessa naturer
som, omedvetet och af en inifrån gående kraft,
draga hjertan till sig liksom magneten drager
stålet. Oaktadt modren i sitt sednare äktenskap
välsignades med ännu tvenne döttrar blef henne
Emmicka alltid lika kär. Redan vid tolf års ålder
hade Emmicka rundt i trakten vunnit ett visst
rykte för sin lofvande skönhet och öfriga goda
egenskaper. Det hade äfven hunnit fru Sophia Thotts
öron. Utan barn och trånande efter ett föremål för
denna moderliga ömhet, som är det utmärkande draget
i hvarje ädel qvinnas hjerta, bad hon att få taga
Emmicka i sitt hus. Modren, fru Brandes, såsom hon nu
kallades, kunde icke blunda för fördelarne af detta
tillbud. Hennes hjerta blödde, men hon helade såret,
eller hon sökte åtminstone göra det, med tankan att
Emmickas lycka skulle vinna på protektionen af ett så
högt och ansedt herrskap – ty Thotte-slägten var
då den mäktigaste och rikaste på Skånes jord. Hon
sväljde sina tårar under det hon uppmanade Emmicka
till tacksamhet mot sina nya beskyddare och glömde sin
egen rätt till hennes kärlek under det hon bad henne
älska dem så, som deras godhet det förtjenade. Det
är modershjertats konst att kunna glömma sig sjelft
för barnet som det älskar.
Bland dem som det vid skilsmessan från hemmet
mest kostade Emmicka att säga farväl var hennes
styffaders brorson, unge Axel v. Brandes, hvilken,
fem år äldre än hon, hade, såsom fader- och moderlös,
uppväxt i hennes hem under hennes styfmoders vård och
inseende. De hade lekt och läst tillsammans. Med sin
lätta fattningsgåfva hade Emmicka följt hans studier,
och der hon icke kunde följa honom hade han stannat
för att, iklädande sig lärarens rol, bringa henne fram
till den punkt der de åter kunde gå steg vid steg,
jemte hvarandra. Så hade en tillgifvenhet uppstått,
hvars styrka de först vid skiljsmessans stund rätt
kände. Hon var då, såsom vi redan sagt, tolf, han
sjutton år. Aftonen före hennes afresa hade de sutit
tillsamman under det stora körsbärsträdet i den lilla
trädgården, som omgaf hennes föräldrars hus i Malmö;
han hade talat om då han snart skulle få resa ut
i fremmande land och fullborda sig i studier och
ridderliga öfningar, och sedan gå i krig och bli
tapper och vinna rykte, i och hur han sedan skulle
lägga sina lagrar för hennes fötter och bjuda henne
dela sin ära och sitt allt; ty, sade han, du kan
aldrig gå ur mitt hjerta och aldrig, aldrig kan jag
komma att hålla af någon flicka så som dig eller jemte
dig. Då hade Emmicka gömt sitt ansigte i sina händer
och gråtit.
"Hvarför gråter du?"
"Derför att jag icke mer får se dig."
"Ack, Emmicka, den man har i sitt hjerta har man
också för sina ögon, och så ser jag dig, hvarhelst
jag är eller du är. Skall du icke också se mig på
det sättet?"
"Jo."
"Alltid?"
"Alltid, alltid!"
"Gif mig din hand på det, och från denna stund skola
vi vara ett, för att blifva ett!"
Emmicka lade sin hand i hans och så var dem emellan
förbundet afgjordt.
Mycket hade dock tilldragit sig under de fem åren
Emmicka vistats hos fru Sophia.
Modrens lärdom hade slagit djupa rötter i Emmickas
sinne och tacksamhetens bud hade så inristat sig
i hennes hjerta, att det för henne nästan blifvit
hufvudsumman af den lag, hvartill hennes nya
förhållanden bundo henne. Den föräldralika ömhet
hvarmed fru Sophia och hennes man omfattade henne,
gaf den också en ny helgd, ty svårligen hade en mor
eller far kunnat egna sitt eget barn mera omsorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0030.html
