Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Sex dagar på Trollenäs, och den sjunde af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Men, nådig fröken, man säger att konungen ämnar slå
sig ner här i trakten, kanhända, och ganska troligt,
just här, på sjelfva Näs, ty hvar skulle han kunna
finna ett bättre qvarter."
"Är det möjligt? Då, – hvad skola vi då göra?"
"Det är just det jag kommer att fråga om! Hvad
vi skola göra, skall väl bli råd för, men nådig
fröken? Se det ligger mig riktigt tungt på hjertat."
Emmicka reste sig upp och gick, åtföljd af den
gamle tjenaren, tillbaka till gården. Efter någon
öfverläggning var hennes parti taget. Hon beslöt
att vända hem till sin mor. Redan samma afton
berättade man att svenska trupper kommit antågande
och slagit sig ner i trakten och att qvarter tagits
i anspråk för flera, hvilka i raska marscher ilade
ditåt. Dessa underrättelser lemnade icke tid till
långa förberedelser. Redan påföljande dag blef af
Emmicka bestämd för afresa.
Vagnen stod för dörren och beledsagad af oldfrun,
som skulle åtfölja henne på resan, samt uppvaktad af
hofmästaren, som hade tillsyn öfver hennes saker, kom
Emmicka utför trappan, då en liten ryttarskara raskt
sprängde in på gården. Den som red i spetsen tycktes
vara den yngste i hopen, men den uppmärksamhet,
hvarmed de åtföljande lemnade honom försteget bevisade
nogsamt att högsta anseendet tillhörde honom. Han
red fram till trappan, svängde sig vig och lätt ur
sadeln och sade till hofmästaren, som vördnadsfullt
gick honom till mötes: "konung Carl ernar taga sitt
högqvarter här under några dagar."
Hofmästaren, som anade att det var konungen sjelf som
tilltalade honom, bugade sig så djupt att stångpiskan
ställde sig rak i vädret, som visaren på en klocka, då
den från 6 flyttar till 12, och sade: "min husbondes,
den ädle herr Thotts, hus står, i hans namn, med
allt dess boting och tillhörighet, till hans svenska
majestäts tjenst.
"Hans svenska majestät låter icke förleda sig af
lögnare. Din herre ställer ingenting till hans
tjenst. Han är en förrädare, som spelar falskt emot
sin lagliga öfverhet, och gjorde svenska konungen
honom efter förtjenst, lät han bränna hans gård och
strö askan för vinden. Men ..."
"Stränge herre", sade Emmicka och slog sin slöja
tillbaka, i det hon tog ett steg emot den vredgade
talaren "herr Knut är ingen förrädare, som förnekar
sin tro och handlar emot sin öfvertygelse. Han älskar
den konung, under hvars krona han är född och ställer
sig icke på dess vedersakares sida. Han skrymtar
hvarken till höger eller till venster. Är det ett fel,
är det åtminstone icke förrädarens."
Under det Emmicka så talade bleknade hofmästaren gång
efter annan och vågade till och med ett oförmärkt
tecken, hvilket hon dock antingen icke såg eller
låtsade icke se.
Den tilltalade betraktade henne med förundran. Den
ansträngning som detta tal kostat henne hade
uppdrifvit en rodnad på hennes bleka kinder, som
gjorde hyns skärhet ännu mera märkbar och gaf en
stegrad liflighet åt de fina dragen, hvilka gjorde
henne obeskrifligt intagande.
"Hvem vågar så tala till den brottsliges försvar? –
Hans handlingssätt dömmer honom."
"Men hans tänkesätt äro hederns och ärans. Jag har
vistats i hans och hans makas hem sedan den tid jag
lärde förstå skillnaden mellan rätt och orätt. Aldrig
ha de uttalat en tanke eller gjort en gerning som
icke bär stämpeln af den största heder, det renaste
uppsåt. Jag har af dem åtnjutit välgerningar, sådane
endast ädelmodet skänker, och jag kan icke tvinga mig
till tystnad der en misstanka mot dem uttalar sig."
"Tacksamheten är en vacker dygd", sade Emmickas
åhörare, med en viss förlägenhet. Derpå vände han
sig till hofmästaren med frågan: "hvem är hon?"
"Den välborna fröken Emmicka Behrensköld, som varit
mycket sjuk, så att hon icke kunde medfölja det ädla
herrskapet på deras resa, och som ännu är långt ifrån
tillfrisknad men ändå måste ställa sig färdig att
begifva sig härifrån i anseende till de nyheter som
försports", sade hofmästaren i den lofliga afsigt
att dermed urskulda eller kanske snarare förtaga
intrycket af Emmickas tal, hvilket icke synts honom
gynnsamt för hans höge husbonde.
"Jag förstår! Angående truppernas ankomst?"
"Och hans majestät konungens", tillade hofmästaren.
"Min fröken", sade den fremmande och vände sig till
Emmicka. "Blif qvar! Ni står under kung Carls beskydd
och han lofvar att ni här skall vara lika trygg som
under er moders hägn."
Konungen, ty som läsaren torde finna var den unge
ryttaren han, förde Emmicka vid handen in i salen –
en artighet som af honom var högst sällsynt – och
sade : "ni, min fröken, intar de rum här i huset som
ni behagar, och utser dem, der jag får residera. Vid
mitt bord och vid sidan af min kuvert finnes alltid en
för er under de dagar jag här uppehåller mig. Dessutom
ställer jag till er tjenst min läkare, som åtföljer
mig, doktor Urban Hjärne, som skall, vill jag hoppas,
bota ert onda och återskänka er helsan.
"Ers majestät befaller här!" stammade Emmicka
vördnadsfullt och öfverraskad af upptäckten att det
var konungen sjelf som tilltalade henne.
"Godt!" sade Carl. "Jag hoppas vi skola sämjas under
samma tak och ni icke finna skäl till klagan öfver
ert grannskap."
Emmicka gjorde en djup nigning och drog sig
tillbaka. Emellertid hade konungens alla följeslagare,
otålige att se den hvilken den för hennes kön annars
så likgiltige konungen visade så mycken uppmärksamhet,
samlat sig inne i salen och bekikade henne med nyfikna
blickar då hon med nedslagna ögon och ljuf blyghet
skred bort genom deras leder.
Utanför salen hade dock stannat en, som med klappande
hjerta väntade på att få se henne utträda. Han hade
en blick att skicka, ett ord att hviska, som ej
ville veta af några vittnen. Då han såg henne komma,
fattade han hennes hand och sade: "Känner du igen mig,
Emmicka?"
Emmicka darrade, vacklade och skulle fallit sanslös
till golfvet, om ej den unge mannen fattat henne
i sina armar och sålunda uppehållit henne. Oldfrun,
som, då hon icke längre funnit sin tjenst af nöden hos
Emmicka, hade, för att icke gå miste om skådespelet
af de fremmande, ståtliga herrarne, som strömmade i
konungens spår, tagit sin tillflykt inom den med en
glasruta åt förstugan försedda dörren till en koridor
– kom henne genast till hjelp.
"Nådig fröken, som länge varit sjuk och svag, har
icke stått ut med den öfverraskning och fruktan,
som konungens ankomst och hans missnöje med vår
nådige herre här åstadkommit", sade hon och ville
taga Emmicka ur den unge officerens armar i sina.
"Ni förmår det icke! Hvar äro hennes rum?" sade denne.
"Jag skall genast kalla hjelp. Hofmästaren ..."
"Behöfs icke! Här är icke tid för onyttiga ceremonier,
min fru. Var god och visa mig vägen!"
Den fremmandes ord voro så bestämda, hans ton
så afgörande, att oldfrun ej fann rådrum för
invändningar. Hon gick förut trappan uppför, till de
rum Emmicka bebodde. Han följde efter, bärande denna
i sin famn. Sedan han lagt henne ned på en soffa,
slog Emmicka upp sina ögon och sade "Axel."
"Emmicka, du känner då igen mig?"
I stället att svara gömde hon sitt ansigte i sina
händer och började snyfta.
"Ni känner då fröken Emmicka Behrensköld?" frågade
oldfrun helt öfverraskad öfver den förtroliga
benämning de mot hvarandra brukade.
"Sedan barndomen, och jag har den äran att räkna mig
hennes slägting och fosterbroder."
Oldfrun gjorde en vördnadsfull nigning för fröken
Emmickas slägting och sade:
"Då vågar jag kanhända bedja er dröja här några
minuter, medan jag går efter droppar att stärka fröken
med."
"Gå, gå, i Guds namn och var öfvertygad att jag ej
skall lemna min plats!"
Knappast hade oldfrun lemnat rummet innan Axel låg
på knä bredvid soffan, der Emmicka hvilade. Han
uträckte sin hand, för att fatta hennes, och sade:
"Emmicka, minns du aftonen före din afresa, då vi
suto under körsbärsträdet?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
