Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Sex dagar på Trollenäs, och den sjunde af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekantskap, samtalade med den ene om den andra samt
lofvade dem ett återseende, då Axels krafter det
medgåfve. Förtroendet om Emmickas förbindelse aktade
han sig noga att meddela Axel.
Dennes ungdomliga krafter och starka natur understödde
kraftigt läkarens omsorger, och efter de fyra dagarnes
förlopp var Hjärne så säker om hans vederfående,
att han på sin läkare-ära vågade försäkra konungen
derom, så vida nemligen inga tillstötande oförutsedda
händelser skulle inträffa och förvärra det onda.
"Godt!" sade konungen, "ni har återgifvit mig en god
krigare och jag vill rikligen belöna er; men derom
få vi vidare tala. Emellertid skall ni bereda fröken
Emmicka på ett besök af mig inom en timma. Jag vill
icke lemna detta ställe, utan att hafva sagt henne
farväl. Ni skall vara mig följaktig hos henne."
Konungen försummade aldrig en utsatt tid och timman
härefter stod han inför Emmicka.
"Min fröken", sade konungen, "jag har icke haft nöjet
se eder sedan första dagen af min ankomst hit och har
med ledsnad hvarje middag funnit er plats stå tom vid
bordet vid min sida. Jag vill dock icke lemna detta
ställe, utan att säga er farväl och innesluta mig i
ert minne, hvarjemte jag dock kommer att föreslå er
att åka ut med mig på en stund, hvilket jag hoppas
doktor Hjärne icke skall finna skadligt för er."
Hjärne trodde sig icke hafva skäl att motsätta
sig konungens förslag, och snart gungade Emmicka
vid konungens sida i en resvagn och jemte dem, på
frarnsätet, den i gunst stående läkaren.
Kusken hade på förhand fått sina befallningar och
stannade efter ungefär en tredjedels timmas väg
utanför en stuga, hvilken var Hjärne mer än väl
bekant.
"Vill ni göra mig sällskap hitin?" frågade konungen
Emmicka och räckte henne sin hand, för att hjelpa
henne ur vagnen, på ett sätt så afgörande, att frågan
snarare tycktes innebära en befallning.
Emmicka lydde, utan att ana hvart eller i hvilken
afsigt konungen förde henne.
Inkomna under det låga taket var en sjuksäng det
första, som mötte deras blickar och på hufvudgärden
Axels bleka ansigte.
"Jag kommer", sade konungen och lemnade Emmicka
bakom sig, "att se hur det är med er, v. Brandes,
och medför en frände och barndomsbekant, som i lika
hög grad gläder sig åt den förbättring, hvarom Hjärne
gifvit oss ett säkert hopp." Vid dessa ord förde han
Emmicka emot den sjuke.
Hjärne, som med yttersta spänning följt detta
konungens oväntade steg, kände ångestsvetten stiga sig
i pannan, och tog i sitt hjerta farväl af det hopp,
hvarom konungen talade.
"Det skulle varit skada, om jag förlorat en så käck
officer i en strid af så liten vigt, eller hur,
fröken Emmicka?"
Emmicka förmådde icke svara. Oaktadt hon uppkallade
all sin kraft, darrade hon som ett asplöf. Konungen
blef det varse, fattade stödjande hennes hand och
fortfor: "kan ni vägra att som belöning åt en så
tapper krigare räcka denna hand?"
"Nådige herre och konung?" stammade Emmicka. Derpå
vände hon sig till Hjärne och sade: "ni vet det,
tala i stället för mig!"
"Er hand är bortlofvad, jag vet det, men om icke alla
tecken bedraga, lutar sig ert hjerta emot en annan
pol", sade Hjärne.
"Tacksamheten!" suckade Emmicka.
"Aldrig, min vackra fröken, skall denna hand bli
en dansk mans rof. I samma stund herr Knut Thott
öfverger svenska kronans sak, har han ingen rätt till
något svenskt hjertas tacksamhet. Det faderliga kall
han emot er iklädt sig, ikläder jag mig från denna
stund. Ni ser således i mig er giftoman. Jag vill
icke tvinga er att lemna löjtnant v. Brandes er hand,
men jag förbjuder er förbindelse med dansken."
Emmicka snyftade högt. Axel låg ännu blekare än förut
och stirrade lifligt framför sig. Konungen betraktade
dem begge. Föga bekant med uttrycken för hjertats
ömmare känslor syntes han sjelf förlägen och vände
sig emot Hjärne, sägande med stränghet: "Det är ni,
som sagt mig att de älska hvarandra. Är jag bedragen,
är det genom er."
"Var viss, ers majestät är icke bedragen."
"Nå väl! Jag har velat efterlemna ett minne af de sex
dagar jag tillbringat på Näs genom att lyckliggöra
tvenne hjertan. Har jag lyckats eller ej?"
Axel och Emmicka fattade konungens händer och höljde
dem med kyssar.
"Nu förstår jag er," sade konungen och lade deras
händer i hvarandras. "Emellertid återstår lång
tid till bröllopet. Vi måste dessförinnan fira
freden. Under tiden, min fröken, är det för er
nödvändigt att välja er en annan vistelseort. Ni kan
icke stanna här."
"Under min moders beskydd?"
"Ändå icke. Tiden skall säga er hvarför."
"Jag har då ett hem hos min moder, min stjuffader? och
mina systrar i Malmö."
"Icke heller der. Annars hvar helst ni behagar. Lyd
vinken af en förutseende blick!"
Emmicka strök sig öfver pannan. "Hvar skall jag
hamna? Jag kan icke tänka. Allt är så underligt."
"Hjärne skall gifva er råd och föra både er och
Brandes i säkerhet. Förtron er till honom. Den der
skall ni snart föra frisk och färdig till mig! Hör
ni det?" tillade han, vändande sig emot Hjärne och
visade på Brandes. "Och nu", återtog han emot de unga,
"önsken hvarandra lycka och välgång till ett gladare
återseende."
Kort derpå reste konungen och Emmicka åter i
vagnen. Samma afton begaf han sig från Näs, lemnande
i Emmickas minne en visserligen tacksam hågkomst af
de sex dagar han der tillbringat, men också mycken
ängslan för herr Knuts och hans makas öde samt mången
plågande känsla, i afseende på sitt eget förhållande
till dem.
Genom Hjärnes försorg blef Emmicka förflyttad till
Lund, dit också hennes föräldrar kommo för att vara
henne nära. Efter en otroligt kort tid återförde
Hjärne Axel, återställd, till konungen.
"Ers majestät höll på att göra min kur om intet",
sade han, vid det han föreställde konungen honom,
"men har i stället öfvertygat mig om sanningen af
den satsen, att glädjen dödar ingen."
Emellertid fick Emmicka verkligen af tiden lära,
hvarför både hennes qvarblifvande på Näs och hennes
vistande i Malmö afstyrktes.
Konung Carl var icke den, som lade fingrarne emellan
der hans egen makt eller kronans rätt led något
slags förnärmande. Ett beteende sådant som herr
Knuts kunde han derför icke lemna obeifradt, om han
än från motsatta sidans ståndpunkt måste lemna det
sitt bifall. Herr Knut blef anklagad, öfverbevist om
otrohet mot svenska kronan och dömd att mista lif,
ära och gods. Hans egendomar tillföllo kronan och
han sjelf in effigie afrättad på Malmö torg.
[1]
Men kriget slutade och fredens dagar kommo åter, milda
och vänliga öfver norden. Konung Carl var väl sträng,
men der mildheten icke gjorde intrång på rättvisan
förnekade han den aldrig. Det blef nu hans omsorg
att godtgöra de olyckor kriget vållat. Sverige hade
ånyo häfdat sin naturliga rätt till Skåne, och Carl
behöfde icke mer frukta att dess innevånare skulle
af sina danska sympatier låta leda sig till affall.
Alltså vågade han, utan att komma i strid med
klokhetens röst, lyssna till sitt hjertas.
Herr Knut återkallades och insattes i alla sina fordna
rättigheter. Konung Carl mötte honom sjelf i Lund,
förde Emmicka till honom och hans fru, omtalade det
ingrepp han gjort i hennes öde, föreställde dem den
make han åt henne bestämt och bjöd sig sjelf till
gäst på hennes bröllop på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
