- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
36

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. 1864 - Domherren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Domherren.



Domherren är en allmänt bekant och mer omtyckt
burfågel, än stenknäcken. Han liknar denne, såsom nära
slägting, i den plumpa sammanträngda byggnaden samt i
storleken, hvarjemte hans korta, breda öfvernäbb böjer
sig starkt krokigt nedåt, dock framför, icke bredvid
undernäbbet. Hans mjuka, fina, lätt yfvigblifvande
fjäderbeklädnad bildar på hufvudet en djupsvart,
stålblått glänsande hufva, hvilkens svarta färg äfven
omgifver näbbet och vid strupen vidare utbreder sig;
här följer nu hos alla hannar ett ljusare eller
mörkare zinoberrödt, som sträcker sig från öfre
delen af bröstet ända till den hvita buken; ofvanpå
deremot, från bakre delen af halsen till ryggen,
gråna fjädrarne med svagt blåaktigt skimmer. De stora
blåsvarta vingtäckfjädrarne bilda med sina klargrå
ändar ett ljust tvärband, vingarne och styrfjädrarne
äro svarta. Honan utmärker sig städse genom en
dystrare färgton och det endast svagt rödaktigt grå
eller till och med rent grå på bröstet. På ungarne
fattas före första ruggningen det svarta hufvudet helt
och hållet. Som särskilda varieteter förekomma hvita,
svarta och fläckiga domherrar, likväl endast sällan.



Den vanliga domherrens fädernesland sträcker sig
öfver hela Europa och Asien; der som finnes skog,
der låter, åtminstone under sommaren, domherren
också se sig. Från de nordligare landskaperne
ankommer han till södra Sverige på hösten,
tidigare eller sednare; finner han tillräcklig föda,
så öfvervintrar han här, men befarar han att lida
brist, begifver han sig längre nedåt söder, alltid
familjvis eller i stora flockar, ty ensam känner
han sig icke väl till mods. Till ståndqvarter väljer
han helst bergiga skogstrakter, i hvilka barr- och
löfträd omvexla, och hvarest finnas täta busksnår. På
sådana ställen träffar han också sin taffel rikligt
besatt, isynnerhet som han tycker om mångfald på
densamma. Under våren upplockar han de urfallna fröna
från alar och björkar, liksom från tallar och granar,
hvarjemte han låter blommor och späda bladknoppar å de
skiljaktigaste skogsträd väl smaka sig. Under sommaren
mogna fröna på en mängd buskar och skogsörter och då
håller han sig till dessa, men på hösten föredrager
han bären på rönn, liguster, hagtorn, törnbuskar, en,
o. a. Äro dessa förtärda, griper han till frökornen på
tistel, kardborre, nässlor samt åtskilliga gräsarter.

De par, hvilka bygga i våra skogar, hålla tillsammans
med stor ömhet, leka mycket, smekas och kyssas med
näbbet. I April välja de på ett ljusare ställe af
skogen en plats för nästet, framskaffa mycket smidiga,
torra qvistar till underlag och väfva deröfver af fina
strån, ormbunkar och smala blad, den täta skål, hvars
insida utfordras med allehanda hår och ull. Honan
lägger ända till fem blekgula ägg med mörka punkter
och fläckar, samt ligger på dem, under tiden af hannen
försedd med föda, fjorton dagar. Derefter utkrypa
de svartgrå, dunklädda ungarne och fodras af båda
föräldrarne med uppmjukade frön ur kräfvan. Många
par kläcka i Juli för andra gången,

Fångade, gå unga och gamla domherrar straxt till
foderlådan, och endast sällan vägrar en eller
annan i dumt trots att emottaga föda, på detta sätt
öfverlemnande sig åt en frivillig hungersdöd.

Vid hamp-, vallmo- och roffrö trifvas de bäst,
men fordra samtidigt dagligt ombyte af vatten samt
då och då frisk sand. Uppdragne unga, vänja de sig
också vid myrägg, mjölmaskar, kokt kött, ägg och
allehanda grönsaker. I mjölk uppmjukad semla bekommer
dem alltid särdeles väl. Deras enfald och dumma
godmodighet har visserligen blifvit till ordspråk, men
den uppmärksamme iakttagaren finner dock mera deri, än
blott enfald och dumhet. Harmlös och fördragsam till
karakteren, tvistar och kifvar domherren icke lätt,
hvarken med sina likar eller med andra små foglar;
han njuter öfverhufvud af lifvet i stilla munterhet
och förnöjsamhet.

Redan dessa egenskaper hos den till det yttre nätte,
treflige fågeln göra honom lämplig för kammaren,
och dertill kommer den läraktighet, hvarmed han
tillegnar sig korta melodier, som man hvisslar för
honom. I fria tillståndet söker han sin hona med en
vek flöjtton: "diy, diy", och frambringar dämpade,
kort afbrutna toner, som ofta likna knarrandet af
ett osmörjdt dörrgångjern. Men uppfostrad ung,
tillegnar han sig mycket lätt främmande melodier
och sjunger efter med en oförliknelig renhet, när de
först hvisslas före honom med munnen eller blåsas på
flöjten. Dåliga lärare alstra städse dåliga elever
och så framstympa äfven många domherrar med usel ton
de inlärda sladängorne från gatan. Men goda sångare
betalas äfven mycket högt. Det förtroendefulla
väsenet gör dem oändligt tama, och den som vill göra sig
mödan, kan inom få dagar bringa sin domherre derhän,
att han äter ur handen, lyder på rop, flyger ut och
in genom fönstret, gör bugningar, öppnar näbbet på
kommando, m. fl. konststycken.

I en sällskapsbur trifvas domherrarne helt väl,
lefva fördragsamt med alla, och med undantag af
finkarne, hvilka vid foderlådan samt vattenkärlet
gerna kifva med dem, hvarvid de städse gifva efter,
hålla också kamraterne fred med dem. I sina rörelser
och framförallt under badningen, ha de något stelt,
ja stolt, hvilket är så mycket mer påfallande,
som hela deras öfriga beteende ej antyder något
sådant. Utan att vara inlärda, komma de dock gerna
fram till jerntrådsgallret, om man närmar sig buren,
och söka genom minspel och rörelser att väcka vår
uppmärksamhet, betrakta äfven åskådaren uppmärksamt
samt förråda öfverhufvud mera andlig uppväckthet, än
deras stela rörelser läte förmoda. De hålla sig åtta
år och längre i buren, men anfallas understundom af
förstoppning, utsot, fallandesjuka och sorgbundenhet,
äfvensom ruggningen hårdt medtager dem. Deras fångst
vållar ingen svårighet, enär de vår och höst slå ned
på hvarje fågelhärd och lätt gå på limspöna.

Det finnes ännu flera arter af domherrar, bland
hvilka grandomherren (lat. Enucleator) bebor den
högre norden, och om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1864/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free