- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
37

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. 1864 - Domherren - Marie Sophie Schwartz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vintern kommer ned i våra skogar. Han är märkligt
större, än den vanliga, skimrar gult till rödt,
är på undersidan grå samt har två hvita tvärband på
de brunsvarta vingarne. Hannen sjunger hela året om
ganska angenämt med rena flöjttoner, blifver också
genast tam samt tager rätt snart fodret ur handen.
Tyvärr behaga våra söderut varmare somrar honom icke,
och han tycker så mycket om köld, att han äfven om
vintern får hållas i oeldadt rum. Hans förtrolighet
och enfald skall vara verklig dumhet, ty i sitt
rätta hem låter han redan fånga sig med en vid ett
spö fästad snara.

*


Marie Sophie Schwartz.



Snille, hjerta, känsla, i förening med en ovanlig
iakttagelseförmåga, en skarp blick och ett stort
herravälde öfver språket, hafva tillförsäkrat
denna författarinna ett värdigt rum bredvid hennes
föregångarinnor och samtida: Fredrika Bremer och
Emelie Carlén. Inom den litterära verlden icke mindre
känd och värderad än de, är hon dock med afseende
på sina lefnadsomständigheter mindre än de bekant
för den stora allmänheten, och vi hoppas, på grund
häraf, att några biografiska notiser om henne böra
bli välkomna för läsarne af denna tidskrift.

<smalIll. C WEIDENHAYN.</smal
Ill. C WEIDENHAYN.


Marie Sophie Birath föddes i Borås år 1819. Redan
i sin tidigaste barndom förlorade hon sina föräldrar och blef,
knappt halftannat år gammal, upptagen som eget barn af en anförvandt,
öfverinspektoren vid tullverket, Trotzig. Ända
till sitt tionde år, då äfven fosterfadern dog,
åtnjöt hon den mest vårdade uppfostran; men denna
blef nu afbruten, emedan den aflidne fosterfadern
icke efterlemnade annat än honom uppriktigt sörjande
vänner och en i fattigdom försänkt enka.

Sedan hon vid fyllda femton år blifvit konfirmerad,
åtogo sig några vänner af hennes fosterfar att
låta gifva henne undervisning i rita och måla,
emedan hon ådagalade utomordentliga anlag i denna
riktning. Undervisningen blef likväl i högsta grad
ensidig, emedan den ensamt var anlagd på att utbilda
de rent artistiska anlagen, medan den humanistiska
bildningen, som icke gerna kunde hafva hunnit långt
hos en tioårig flicka, helt och hållet försummades;
men denna brist i barnets uppfostran har den
fullvuxna qvinnan sedermera fullkomligen öfvervunnit
och undanröjt.

Redan som barn hade hon utmärkt sig genom den
förvånande lätthet, hvarmed hon förstod att uttrycka
sina tankar på mången gång vacker och välljudande
vers; men äfven denna talang vårdslösades, och detta
kan man icke annat än beklaga, då man besinnar det
djupt poetiska i hennes skriftställareverksamhet, den
outtröttliga fantasi, som uppenbarar sig i densamma.

I sitt sjuttonde år ådrog hon sig genom förkylning ett
svårt hjernlidande, genom hvilket hon under nära ett
helt år blef ur stånd att fortsätta sina artistiska
studier, och hvilket äfven inverkade på henne i andra
hänseenden. Den förut glada, lifliga och raska flickan
blef nu tungsint och drömmande. Förmågan att uttrycka
sig på vers var helt och hållet försvunnen, och en
rastlöst verksam fantasi blef nu den själsförmögenhet,
som tog herraväldet öfver alla de öfriga.

Emellertid fortsatte hon sina artistiska studier med
god framgång, hvilken otvifvelaktigt bevisas af några
på Stockholms slott befintliga taflor, som inköptes
af d. v. kronprins Oscar; men denna sysselsättning
var henne icke längre tillräcklig.
Hennes lifliga fantasi förmådde henne till att
försöka sig som författarinna; men ännu anade hon
icke sin bestämmelse i detta fall, utan skref blott
och bart för sin egen räkning och byggde luftslott,
hvilka genast förstördes, för att lemna rum för
andra.

År 1840 blef hon gift med öfverdirektören
professor G. Schwartz, en af vårt lands utmärktaste
vetenskapsmän och som sådan åtnjutande europeiskt
rykte, men som hyste det djupaste förakt för de
sköna konsterna. Följden blef, att fru Schwartz’
konstnärliga bana stäcktes; hon sysselsatte sig i
stället, under sin mans ledning, med studier i
logik och psychologi. Oaktadt sin motvilja för
romanskriftställeriet, tillät S. likväl sin fru att
år 1851 utgifva en novell, dock pseudonymt under
benämningen "fru M. S. S", och denna efterföljdes
sedan af åtskilliga längre och kortare berättelser.

År 1853 började hon skrifva följetonger för "Svenska
Tidningen", hvilken i hastig följd meddelade flera
romaner af henne, genom hvilka hon blef känd, väckte
uppseende och vann publikens bifall. Äfven för
"Aftonbladet" skref hon under pseudonymen "Zamor"
flera berättelser, som lästes med nöje.

När professor Schwartz dog, 1858, kunde hon ändtligen med större
frihet röra sig på den bana, som hon redan med
framgång beträdt. Hon skref nu under sitt rätta namn
och lät under detta också i bokform trycka flera bland
sina äldre följetonger, medan hon samtidigt skapade
nya verk och icke blott bibehöll sig i sina läsares
ynnest, utan allt mer befäste sig deri. Emellertid
blefvo dessa sednare berättelser också föremål för
skarpt tadel från ett visst håll, särdeles som hon
i dem allvarligt svängde gisseln öfver adeln, dess
fördomar och den skärande orättvisa, som låter
detta stånds medlemmar födas till lagstiftare,
utan att behöfva på något sätt göra sig förtjenta
af sina medborgares aktning och förtroende. Med
detta syfte skref hon de mycket lästa romanerna:
"Arbetet adlar Mannen", "Mannen af Börd och Qvinnan
af folket" m. fl., hvilka derjemte som konstverk
betraktade alltjemt tillkännagåfvo ett framåtgående
på den bana, som nu blifvit hennes.

Hvad den inre mekanismen i fru S:s romaner beträffar, så finner
läsaren genast, att de äro djupt genomtänkta och
med omsorg bearbetade, och att författarinnan, – som
röjer mycken själsförvandtskap med Bulwer och Wilkie
Collins, – i likhet med dessa synes lifvad af den
önskan att bli läst mer än en gång. I stället att,
som mången annan romanförfattare, låta läsaren redan
i bokens början eller midt ana till handlingens gång
och slut, förstår hon att med så mycken fyndighet,
men dock utan onaturlighet öfverraska honom, att, när
han hunnit till slut, han, för att göra sin njutning
fullständig, ovilkorligen måste begynna läsningen
återigen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:40 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1864/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free