- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
42

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. 1864 - Konung Fredrik VII - Några Blad ur en Konstnärs lif af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Godmodig, blid och vänfast från början, förblef han sådan
till slutet. Talrika drag af hans enkelhet, hans flärdlöshet
och godhet hafva blifvit förvarade åt efterverlden. Till
och med af fordna motståndare, sådana, som hållit efter
honom strängt under hans visst icke fläckfria ungdomstid, begärde
han råd och stöd, då han kände deras fosterländska sinnelag.
Men godmodigheten gjorde honom icke feg; under de första
svåra åren af sin regering, då upproret, understödt af
Tysklands hela magt, reste sig emot honom, svigtade han icke.
Och ännu i sista stunden af sin lefnad såg han med fast blick
och var hans sträfvan riktad på hans lands och hans folks
försvar mot detta Tyskland, som under hela hans lefnad aldrig
upphört att bereda honom bekymmer.

Konung Fredrik VII, son af Christian VIII och prinsessan
Charlotta Fredrika af Mecklenburg-Schwerin, föddes den
6 Okt. 1808, blef den 7 Nov. 1826 gift med Wilhelmina
Maria, dotter af konung Fredrik VI, från hvilken han skiljdes
1837, hvarefter han 1841 ingick nytt äktenskap med Carolina
af Mecklenburg-Strelitz, från hvilken han likaledes blef
skiljd 1846. Konung den 20 Januari 1848, valde han 1850
sjelf en gemål i grefvinnan Louise Danner, som efterlefver
honom.

Den vänskap, som förenade konung Fredrik med vår
konung, är så allmänt bekant, att derom ingenting vidare behöfver
ordas. I honom förlorade Carl XV en trofast vän; frid
med hans minne!

*


Några Blad ur en Konstnärs lif,

af
Sylvia.


Bref till häradshöfding Erik Langendorff från Hugo Axner.

                                                Forsdala den 2 Juni 1861.

                Bäste Erik!

Efter flerårigt vistande utrikes är jag för några timmar
sedan återkommen till fädernehemmet. Det är i dag min
födelsedag, hvarföre jag för själens öga låtit de tillryggalagda
tretio åren passera en sorts revy. Icke en enda dag af
denna flydda tid skulle jag vilja återkalla, så verkligt nöjd är
jag att helt och hållit hafva gjort sluträkning med det lilla
upproriska ting, man kallar hjerta. Dess oroliga slag hafva
nästan afstannat och det slumrar; om det för omvexlings skull
någon gång vill drömma, så framkallar det blott ljusa bilder.

A propos bilder, så hafva mina blickar med förtjusning
fröjdats åt de leende taflor, hembygden erbjuder – huru
många dyrbara och kära hågkomster återuppväcker den icke!

Jag har genomströfvat parken och gått öfver spången,
som ligger tvärsöfver den brusande bäcken, och hvilken jag,
som sexårig pilt, för första gången besteg; huru klappade
och svällde icke då mitt hjerta af stolthet, när jag lyckligen
öfverkommen såg mig tillbaka. Ingen härförare kunde vara
nöjdare med sin största hjeltebragd.

Äfven har jag stått lutad öfver den dansande forsen, uti
hvilken jag så ofta speglade mig – huru bizzara, huru
förändrade återgåfvos ej af det lekande vattnet, den fordne
gossens drag!

På samma höjd, under de lummiga björkarne, har jag
hvilat, der jag som yngling drömde min första dröm om ära
och rykte, samt huru en beundrande efterverld skulle räkna
mitt namn bland dess utmärktaste konstnärers. Min äregirighet
är mättad; redan samtiden erkänner mig som utmärkt målare.

Jag är oberoende och fri, men detta oberoende och
denna frihet plågar mig; jag skulle önska att ha brottats med
svårigheter och öfvervunnit dem – det är tungt att vara
ett lyckans skötebarn, och ändå – ej vara lycklig!

Huru ensam känner jag mig icke, och huru öde förefaller
mig ej fädernehemmet; ty jag kan med skäl knappast räkna
faster Malla och hennes uppasserska som lefvande varelser,
så etheriska se de redan ut, och så rädda äro de att förorsaka
det ringaste buller – det är blott mina egna knarrande
steg som genljuda i de stora rummen.

Ja, fädernehemmet är öde – men jag har besökt de
grönskande kullar, under hvilka mina älskade föräldrar sofva
sin sista sömn; öfver det stora marmorkorset hängde en
krans af murgröna, och friska buketter af sammetslika rosor
lågo på den doftande gräsmattan.

Rörd öfver detta bevis på deltagande, tackade jag vid
hemkomsten faster Malla, men hon såg helt skygg och
bestört ut, samt förklarade, att hon ej visste hvem som band
dessa kransar och buketter, hvilka sedan ett års tid reguliert
ditlades. Troligtvis är det någon, som åtnjutit några ej
glömda välgerningar, och på detta vackra sätt ihågkommer
dem; men åt denna förmodan skakar faster helt misstroget
på hufvudet, det synes som skulle hon tro på trolleri, så
mystisk ser hon ut. Dock, hvartill gagnar det att förlora
sig i gissningar öfver en i det hela så obetydlig sak.

Om du ej är allt för upptagen af stockholmslifvet med
thy åtföljande affärer och bråk, så slå dig lös och kom hit
och hvila ut; här är fridfullt och skönt. Detta är egentliga
orsaken, hvarföre jag skrifver; ty varm och uppriktig är min
längtan efter barndomsvännen, och sju år hafva förgått, sedan
vi sågo hvarandra – huru litet och huru mycket innebär
ofta en sådan tidrymd!

När vi skildes från hvarandra, yttrade du: Hur kan du
vara dyster och modlös, när du synes gå en så ljus framtid
till mötes? – och jag svarade: en annan gång skall du
få veta orsaken, men ej förr än jag helt lugnt kan vidröra
detta ämne.

Denna tidpunkt har nu inträffat, mina känslor hafva gått
till ro. Mottag derföre medföljande teckning öfver en
förfluten tid, hvilken så länge qvarlemnade sitt smärtsamma minne.

Möjligtvis kommer du hädanefter att anse mig för en
fantast, men jag ler åt detta omdöme; ty kom blott ihåg
att, som artist har jag en viss rättighet att vara det – ja
motsatsen vore till och med onaturlig.

                                                Med broderlig vänskap

                                                        Hugo Axner.

*



Då jag i Maj 1852 återkom från Lund, som välbeställd
student, var det stor glädje i hemmet. Min mor tryckte mig
gång efter annan till sitt bröst, och min far skakade med
synbar värma och tillfredsställelse min hand, och sjelf kände
jag mig som en lössläppt fågel.

Om söndagen gick jag i kyrkan efter att framför spegeln
med ett visst vårdslöst koketteri ha påsatt den lilla blå,
betydelsefulla mössan. Ingen kunde nöjdare med sig sjelf och
sin egen visdom ha vandrat stora landsvägen framåt, som
förde till byns kyrka, allt under vänligt helsande på vänner
och bekanta. Här och der hörde jag hviskas: "Se der går
patron Axner med sin son, han har nu blifvit student."

Detta var den glada sidan af mitt dåvarande lif, men
jag hade också mörka stunder, uppfyllda af fruktan, att jag
ej skulle få egna min flit och mina sträfvanden åt målarekonsten.

Min far var en hederlig och förmögen landtbrukare, och
efter som han hade medel att bekosta min uppfostran, så
önskade han att jag skulle fortsätta studierna. Länge undvek
jag detta ämne, men en afton, i slutet af Augusti, då vi
sutto tillsammans i hans skrifrum, yttrade han:

"Nästa termin skall du med allvar börja att läsa på graden.

Några ögonblick stod jag tvekande framför honom och
såg på röken, som hvirflade från hans enorma tobakspipa, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:40 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1864/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free