Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 2. 1864
- Sagan om den Gode Konungen af Onkel Adam
- Svenska grufvor af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och så tyckte äfven de äldre, som vant sig vid att se
till det yttre och glömt sin barnakunskap att se till det inre.
Visserligen var han lika mycket konung då han strödde
ut frökornet som då han i all sin höghet satt på sin tron;
visserligen var han lika mycket konung, då hans folk ej ville
igenkänna honom, som då det kröp i stoftet inför hans fot
och tiggde om hans nåd. Ty hans värdighet och hans makt
berodde ej på om det erkändes eller icke erkändes.
Barnen i sitt “oförstånd“ visste mera än de äldre i sin
öfverklokhet, och följde den gode konungen äfven då han
visade sig som såningsman; men de nalkades honom lättare,
de älskade honom i sjelfva verket mera då – än då han i
hela glansen af sitt majestät satt på sin tron.
Derför tog också konungen barnen i sitt knä och sade:
“J hören mig till – J ären mina, och den, som ej nalkas
mig som J – af kärlek, utan endast af fruktan, hör mig ej
till, är ej en medlem af mitt folk.
Hvem var väl den konungen, sitt folks fader, barnens
vän? Ack jo! vi känna Honom; ty det är Han, som förlåter
de gamles öfverklokhet och med Sin kärlek heliggör barnens
“oförstånd“.
Onkel Adam.
*
Svenska grufvor.
Första bearbetandet af de svenska grufvorna går tillbaka
till tiderna före all historia. Derföre har också sagan bemäktigat
sig dessa grufvors första “begynnelse“. Så heter det t. ex., att Sala silfvergrufva varit “bearbetad nästan invid Christi födelses tid“, såsom gamle Grau, Westmanlands beskrifvare, sjelf icke tyckes anse alldeles osannolikt, ehuru sednare uppgifter förmena henne först vara funnen af en viss “Påpelle“, en af de ester, som deltogo i Österfolkens härjningar på Mälarens kuster under Knut Erikssons tid, och som sedan i likhet med flera sina landsmän stannade qvar i landet. Om huruledes finnen Kåre och hans bock (på finska Kawris) gåfvo första anledningen till uppdagandet af Stora Kopparbergs-grufvan, hafva vi på ett annat ställe utförligare påpekat, likasom sägnen om att Kung Salomo hemtat koppar från Sverige till sin stora tempelbyggnad. På de flesta bland våra jernmalmsfält finnes det en eller annan s. k. “Hedengrufva“; ett namn, hvilket dock icke får tagas alldeles efter bokstafven, ty, om det än icke kan förnekas, att de invandrande stammar., som först införde jernets bruk i vårt land, sjelfva tillgodogjorde sig de jernmalmer, som förefunnos, lär det dock vara högst sannolikt, att icke den egentliga bergmalmen, utan
de s. k. sjö- och myrmalmerna, gåfvo materialet till de jernredskap,
som brukades. Dessa lätt åtkomliga malmer torde också
hafva varit fullt tillräckliga för behofvet, då man besinnar, att
ännu i våra dagar, sedan bergsbruket uppnått en sådan utveckling,
icke mindre än 300,000 centner sjö- och myrmalmer årligen
upptagas i Sverige. (År 1862 steg det upphemtade beloppet
af sådana malmer till 378,250 centner, det mesta upptaget i
de tre småländska länen.) Af sådana malmer bestod också
till en stor del det s. k. osmundsjernet, hvilket jernbergsmännen
tillverkade, till och med sedan de lärt att med krutets
tillhjelp lättare åtkomma den egentliga bergmalmen. Allt nog,
bergshandteringen är af gammalt en svensk modernäring, hvilken
också blifvit på allt sätt omhuldad af Sveriges regenter,
bland dem af Magnus Ladulås, hvars för Sala utfärdade
privilegier äro daterade 1282, – af Magnus II, som gaf Stora
Kopparberget nya sådana år 1347 (det kan måhända förtjena
anmärkas, att Stora Kopparbergets och dess detsamma öfverflyglande lyckliga medtäflare, Åtvidaberg, privilegierades af Erik XIII 1413), – och af Sten Sture d. Äldre, som 1481 gaf erkebiskop Jakob och hans efterträdare på erkebiskopsstolen en andel af vinsten från det “för några år sedan i Films socken funna silfverberget“, hvarmed menades Sveriges f. n. yppersta jerngrufva, Dannemora, hvilken i början bearbetades efter silfver, icke efter jern, – ett nytt bevis för det, att jernets brytande i egentliga grufvor tillhör först en jemförelsevis sednare tid.
 |
| Nordmarks grufva i Wermland. |
Men det är icke desto mindre jernet, som brutit bygd i åtskilliga delar af vårt fädernesland, och detta är icke minst händelsen i den trakt deraf, dit den hithörande illustrationen förflyttar oss. I det bälte af jern, som “naturen lagt kring medjan af Svea“, intager den Wermländska länken, Philipstads Bergslager, ett utmärkt rum. För det, som dessa nu äro, och för den alltjemt stigande utveckling, hvilken de uppnått, hafva dessa bergslager att tacka Store Carl, den barske herren, som fulländade sin store faders verk, men äfven som innehafvare af Sveriges krona aldrig
glömde sin förkärlek för de länder, som tillhörde hans fordna
hertigdöme, bland dessa särdeles Wermland. Men redan före
Store Carls dagar bodde der i landet, – på Wermlandsberg,
som de nuvarande Bergslagerna kallades, – myndiga bergsmän,
innehafvare af stora skogar och rika jerngrufvor. Om
den förnämsta bland dessa, Persbergsgrufvan, hvilken nu
gifver öfver en million centner malm årligen, berättar traditionen,
att den blifvit upptäckt af en för ett mord biltog dömd
riddare, som låg gömd på en i insjön Östersjön belägen ö,
ännu efter honom kallad Riddarön, der han uppehöll sitt lif
med fiske. Här vandrade han genom skogarne, och då han en
gång lagt sig ned att sofva fann han vid uppvaknandet
malmsand i sitt hår. Han lyckades på något sätt att tillställa
konungen, – det var Magnus II, säger sagan, – en skrifvelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0052.html
