- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
52

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. 1864 - Några Blad ur en Konstnärs lif af Sylvia (Forts. fr. sid. 43.) - Några ord om Mormonerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sade henne detta, men att hon dock ännu vore ganska barnslig,
eljest hade hon ej talat, utan endast tänkt.

Flickorna Ohlsson skrattade och menade, att Elin vore
för besynnerlig. Hon sände oss ett vredgadt ögonkast,
kinderna blossade och munnen halföppnades – aldrig hade jag
sett henne mera förtjusande; dock, rodnaden försvann nästan
lika hastigt som den kom, och ansigtet återtog sitt lugna uttryck.

Förvånad öfver en sådan sjelfbeherrskning, såg jag
på Bina, som hviskade:

"Så är hon alltid ... jag har ibland sett henne rysligt
uppbragt, men hon säger dock aldrig ett ord, och inom några
minuter ser hon åter så lugn ut, som om ingenting i verlden
kunde rubba hennes sinne ur dess jemnvigt."

"Förlåt, att jag skrattade åt er", sade jag, närmande mig
Elin, "min afsigt var ej att såra, utan kom sig endast till följe
af ert lill’gamla resonnement."

Hon fattade min framräckta hand och log så skälmskt
och gladt, som ville hon härmed bevisa, att hon, om så
fordrades, ännu kunde vara ett litet obetänksamt barn och svarade:

"Det är mitt eget fel, som kanhända uppfattar lifvet
från en allt för allvarsam sida, men hädanefter skall jag akta
mig från att tala förstånd med så oförståndiga varelser, som
er och kusinerna."

"Och ni anser mig ej allt för ovärdig er vänskap" frågade
jag bedjande.

"Nej visst icke, huru kan ni falla på en sådan tanke?
tror ni mig vara så oförsonlig?" svarade hon lifligt, för andra
gången fattande min hand, hvars sakta tryckning hon besvarade.

Förvirrad stammade jag ett par otydliga ord, emedan
jag i detta ögonblick ej hade några rediga tankar.

Vi samtalade ej mera med hvarandra på hela aftonen,
men mina blickar hade svårt för att lösslita sig från den
unga flickan.

Huru noga betraktade jag hennes anletsdrag, som ej
utmärkte sig för någon fängslande yttre skönhet: men det var
liksom ett förklaradt ljus strålat från de stora, mörka ögonen;
och det milda, vexlande och förtrollande leendet, hvilket
stundom sväfvade på de svällande rosenläpparne, gjorde att
hennes inre skönhet framstod i desto klarare dager. Hennes
utseende talade till min själ – det var sympatiens makt,
som fängslade mig. Med tankarne på henne förknippade jag
snart alla framtidsförhoppningar, och utan henne tyckte jag
mig icke kunna uppnå rykte, ära och lycka. Hon växte samman
med mitt hjerta, och aldrig har jag kunnat slita hennes
bild derur.                        (Forts.)

*


Några ord om Mormonerna.


Landskap vid Stora Saltsjön.
Landskap vid Stora Saltsjön.

D:r Charles Turley, som är läkare i unionisternas armé,
har haft tillfälle att någon tid uppehålla sig i Saltsjö-staden
och derigenom praktiskt kunnat iakttaga polygamiens
verkningar inom ett mormon-samhälle. I en medicinsk tidskrift
i San Francisco har han gifvit en kort skildring af den kropsliga
och till en del andliga beskaffenheten hos mormon-befolkningen
i Saltsjö-staden, hvilken har så mycket större
intresse, som den kommer från en sakkunnig penna:

"Under tiden jag uppehöll mig vid Saltsjön", – skrifver
d:r Turley – "färdades jag mycket bland inbyggarne, besökte
dem i deras hem, såg dem i deras offentliga församlingar,
vid deras arbeten och vid deras nöjen; jag tror mig derföre
med god grund kunna tala om verkningarne af deras egna
inrättningar, både i socialt och intellektuelt hänseende.

Vid första ögonkastet blir främlingen slagen af den i
ögonen fallande ringa kroppsliga utbildning, som karakteriserar
detta folk. En viss svaghet och afmagring är tydlig
hos dessa menniskor, till hvilken samhällsklass, hvilken ålder
eller hvilket kön de än må höra, medan man i ansigtenas
uttryck ser en blandning af slöhet och djurisk vildhet. Detta
är också i verkligheten deras grunddrag. De äro fogliga och
undergifna deras förmän, tvära och illasinnade mot främmande,
och emellan sig sjelfva ovillige och ovänlige. Nästan i hvarje
ansigte ser man tydligt tecken på sjelfmedvetandet om deras
förnedring, eller också den för den fräcka sinnligheten
egendomliga utfordrande blicken. Med få undantag ser man dock
qvinnorna sky den främmandes uppmärksamhet, som om de
vore fullt förvissade om hvilken falsk och förnedrande ställning
de blifvit tvungna att intaga; några äro öfverväldigade
af blygsel, andra se usla och eländiga ut, under det somliga
påtaga sig en munter min, för att gifva sig sken af, att de äro
belåtna i sin usla ställning.

Utan att gå för mycket in på specialiteter, vill jag
framdraga några af de fysiska egenheter, som påtvinga sig den
läkare, som färdas bland dessa menniskor. Jemte den
omtalta svagheten märker man en allmän brist på frisk ansigtsfärg.
Kinderna äro bleka, grågula och tyda på dålig helsa.
Ögat är matt och glanslöst, munnen nästan utan undantag
stor och tjock, – hela ansigtsuttrycket, hvarigenom
menniskans högre värde uttrycker sig, är lågt och till den grad
sinnligt, att det blir högst obehagligt. Jag har aldrig någonstädes
sett något ömkansvärdare, än qvinnornas ansigten, något

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free