Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. 1864 - Några Blad ur en Konstnärs lif af Sylvia (Forts. fr. sid. 43.) - Några ord om Mormonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sade henne detta, men att hon dock ännu vore ganska barnslig,
eljest hade hon ej talat, utan endast tänkt.
Flickorna Ohlsson skrattade och menade, att Elin vore
för besynnerlig. Hon sände oss ett vredgadt ögonkast,
kinderna blossade och munnen halföppnades – aldrig hade jag
sett henne mera förtjusande; dock, rodnaden försvann nästan
lika hastigt som den kom, och ansigtet återtog sitt lugna uttryck.
Förvånad öfver en sådan sjelfbeherrskning, såg jag
på Bina, som hviskade:
"Så är hon alltid ... jag har ibland sett henne rysligt
uppbragt, men hon säger dock aldrig ett ord, och inom några
minuter ser hon åter så lugn ut, som om ingenting i verlden
kunde rubba hennes sinne ur dess jemnvigt."
"Förlåt, att jag skrattade åt er", sade jag, närmande mig
Elin, "min afsigt var ej att såra, utan kom sig endast till följe
af ert lill’gamla resonnement."
Hon fattade min framräckta hand och log så skälmskt
och gladt, som ville hon härmed bevisa, att hon, om så
fordrades, ännu kunde vara ett litet obetänksamt barn och svarade:
"Det är mitt eget fel, som kanhända uppfattar lifvet
från en allt för allvarsam sida, men hädanefter skall jag akta
mig från att tala förstånd med så oförståndiga varelser, som
er och kusinerna."
"Och ni anser mig ej allt för ovärdig er vänskap" frågade
jag bedjande.
"Nej visst icke, huru kan ni falla på en sådan tanke?
tror ni mig vara så oförsonlig?" svarade hon lifligt, för andra
gången fattande min hand, hvars sakta tryckning hon besvarade.
Förvirrad stammade jag ett par otydliga ord, emedan
jag i detta ögonblick ej hade några rediga tankar.
Vi samtalade ej mera med hvarandra på hela aftonen,
men mina blickar hade svårt för att lösslita sig från den
unga flickan.
Huru noga betraktade jag hennes anletsdrag, som ej
utmärkte sig för någon fängslande yttre skönhet: men det var
liksom ett förklaradt ljus strålat från de stora, mörka ögonen;
och det milda, vexlande och förtrollande leendet, hvilket
stundom sväfvade på de svällande rosenläpparne, gjorde att
hennes inre skönhet framstod i desto klarare dager. Hennes
utseende talade till min själ – det var sympatiens makt,
som fängslade mig. Med tankarne på henne förknippade jag
snart alla framtidsförhoppningar, och utan henne tyckte jag
mig icke kunna uppnå rykte, ära och lycka. Hon växte samman
med mitt hjerta, och aldrig har jag kunnat slita hennes
bild derur. (Forts.)
 |
| Landskap vid Stora Saltsjön. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
