Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. 1864 - Den tropiska urskogen. Ur Zimmermans »Jordens länder och folkslag» - Veracruz och "Tierra caliente"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
urskog, så mycket mer ogenomtränglig, som den under
regntiden är alldeles öfverspolad af vatten och under
den öfriga tiden bildar ett jäsande träsk.
Det egentliga Brasilien ligger söder om Amazonfloden,
men denna tillhör dock, med sina båda stränder och ett
godt stycke af landet norr derom, ända till Guyanas
gränsor, ofvannämnda rike.
Amazonfloden bildar, såsom vi redan sagt, det
egentliga låglandet, och detta räcker så långt, att
en mängd andra floder, som gå från norr till söder,
rinna ned till detsamma, samt derefter uppnå hafvet;
men från Cap Saint Roque längs hela kusten ända till
Montevideo sträcka sig de undersköna berg, som i sig
innesluta alla de tre naturrikenas skatter. Längs
hafvet och isynnerhet vid mynningarne af små floder
finnas nybyggen, som hafva en särdeles lycklig
belägenhet och kunna erbjuda rika skördar, om
brasilianarne voro böjda att arbeta. Men då de icke
äro detta, har förbudet, som nekade alla främlingar
tillträde till Brasilien, blifvit upphäfdt, och
nu lockas isynnerhet de flitiga tyskarne dit genom
falska förespeglingar, men detta har hittills icke
burit de frukter, man hoppats, emedan brasilianarne
äro nog okloka, att icke skona sina hvita slafvar
ens så mycket, som deras egen fördel fordrar.
Emellan hafvet och bergen ligga ogenomträngliga
urskogar, och ingen vegetation kan jemföras med den,
som råder i dessa skogar, hvilka sträcka sig 30 mil
bredt och deröfver från kusten ända till bergen och
öfver dessa nedstiga på låglandets slätter.
Det karakteristiska hos dessa urskogar är den
otroliga omvexlingen. De bestå nemligen icke af ett
slags växter, såsom hos oss, der man finner idel
bok, furu eller ek i en skog, utan de bestå af från
hvarandra skiljaktiga växter, och nästan aldrig ser
man träd af samma slag, utan de äro skiljda från
hvarandra genom långa mellanrum, och dessa mellanrum
åter äro besatta med en mängd träd af otaliga andra
arter. Det, som man hos oss kallar småskog, buskager,
känner man alldeles icke till der; ty trädens kronor
äro sä tätt slutna intill hvarandra, att aldrig någon
solstråle tränger ned till marken, som alltjemt är ett
sumpigt kärr, äfven under den torraste årstiden. Trots
detta, är skogssnåret så tätt, att det synes nästan
ogenomträngligt, och i sjelfva verket kan man endast
framtränga medelst yxans tillhjelp.
Detta skogssnår uppkommer dels af de rötter,
som utsändas från trädens grenar, dels af dem,
som utspringa från de stora vid grenarne fästade
parasitväxterna, hvilkas rötter i början blott äro
tjocka som en gåspenna, men, så snart de uppnå marken,
utsvälla till flera tums tjocklek och blifva ända
till sex, ja tio tum i omfång; slutligen af lianerna,
som i otrolig mängd börja såsom låga smala stänglar,
stödjande sig mot träden, men snart klänga sig upp
efter dessa, omslingra dem med sina armar och strypa
dem med dessa – ett factum, som man knappt vill tro,
men som är lika sannt som det, att de deraf hafva
fått sitt namn Cipo matador, d. v. s. Cipo: mördaren
eller stryplianen.
Denna farliga lian växer helt oskyldigt upp såsom
ett litet tunnt rör bredvid trädet, breder dervid
ut sig och utsänder, på en höjd af omkring 20 fot,
två armar till höger
och venster, som omslingra trädet och växa hårdt
fast vid hvarandra, der de slutligen mötas. Lianen
växer vidare uppåt och utsänder ytterligare gång
efter annan armar, som bilda sammanvuxna snaror,
hvilka icke kunna sönderslitas. Lianen betäcker på
detta sätt fulla tredjedelen af trädet och beröfvar
det den atmosferiska luftens inverkan, samt gör
det svagt och benäget för att ruttna. Men der,
hvarest armarne omslingrat trädet, strypes detsamma,
de växa så starkt och fast tillsammans, att trädets
safter icke mera kunna cirkulera, utan vid sjelfva
den punkt, der åtsnörpningen skett, inställer sig
röta, för hvilken, i anseende till den i skogarne
rådande stora fuktigheten, trädet snart dukar under,
samt styckevis nedfaller, hvarefter stryplianen,
likt ett spöke, sträcker sina tomma armar i luften,
liksom om den sökte gripa efter någonting. Den
skulle jemte trädet falla till marken, så vida den
icke öfverträffat detta i växtlighet, och redan,
innan detsamma fallit, med sina grenar fattat fäste
i något af de angränsande träden.
Dessa rötter, dessa slingerväxter, dessa än smala, än
tjocka tåg (såsom sådana blifva de allmänt begagnade),
bilda skogarnes snår, och göra det omöjligt att
utan oupphörligt användande af yxan eller bilan
intränga i skogen. Visserligen har brasilianska
regeringen låtit hugga en eller två vägar genom
skogarne, men var också yxan tillräckligt verksam,
för att åstadkomma en uthuggning af 50 fots bredd,
så voro dock ingeniörerna nog enfaldiga och arbetarne
nog lata, att låta de fällda träden ligga qvar på
sitt ställe, så att vägen aldrig blef beträdd och
nu för längesedan är så öfverhöljd af den yppigaste
vegetation, att hela arbetet måste göras om igen, om
det skall leda till något gagn, hvilket likväl icke
faller någon in. Har Spanien ända intill innevarande
tid kunnat hjelpa sig utan vägar, hvarföre skulle då
icke Brasilien kunna det?
Kommer man, vägledd af floderna, in mellan bergen,
så ser man här en annan, mindre yppig vegetation,
ehuru äfvenledes så ogenomtränglig, att blott få
menniskor hafva beträdt dessa bergs toppar.
I vester om desamma, mot det inre af landet, börja
Katingas, slätterna, som ligga ett par tusen fot
öfver hafvet, och på en temligen otacksam jordmån
likväl bära en riklig, ehuru till utseendet torftig
vegetation, nemligen skogar, hvilkas träd under
sommaren förlora hela sin löfbeklädnad, och derföre
erbjuda den högst nedslående anblicken af en utdöd
skog. Man kan nemligen icko föreställa sig, att dessa
träd lefva, att de åter blifva gröna och blomma;
om man kände några isande flägter, om man såge snö,
skulle man visserligen kunna finna sig deri, men det
är ju sommar, och vid hvilken årstid skulle väl dessa
träd grönska och blomma, då de icke göra det nu?
Efter regntiden, käre läsare, då marken åter
gifver näring, blifva de klädda i lika vacker,
grönskande drägt som våra bok- och björkskogar, men
då regntidens vatten efter fem eller sex månaders
förlopp har försvunnit, bortdunstat eller uppsugits
af träden, då synas åter dessa skogar vara utdöda,
och de se så mycket dystrare ut, som agaver och
cactusarter samt många andra växter, om också icke
vackra, dock högst egendomliga, växa straxt bredvid,
samt hafva ett ganska friskt utseende.
(Ur Zimmermans "Jordens länder och folkslag".)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
