Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 2. 1864
- Några Blad ur en Konstnärs lif af Sylvia (Forts. fr. sid. 52.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Några Blad ur en Konstnärs lif, |
af
Sylvia. |
(Forts. fr. sid. 52.)
En tid förgick härefter, under hvilken jag njöt
en namnlös lycka. Det var nog för mig att uppfånga
en blick, en rodnad och ett vänligt, uppmuntrande
ord. Långa timmar kunde jag sitta vid hennes sida,
utan önskningar, utan ord, ja, nästan utan tankar –
jag gick som i ett rus.
Dagligen kände jag min ifver afsvalna för
förvärfvandet af en framstående plats vid akademien;
all inspiration var borta, och det var med en slö
likgiltighet jag såg lärarnes kallsinniga blickar.
Kärleken till Elin bortträngde alla andra känslor,
och ändå hade jag ej haft mod att tala med henne om
den afgudiska dyrkan hon ingaf mig.
Så stodo sakerna i slutet af Mars månad. En afton
kom jag sent hem, efter att flera timmar oroligt
ha ströfvat omkring. Då jag såg ljus i salongen,
gläntade jag vid förbigåendet på dörren. Elin var
ensam, hon satt läsande vid divanbordet; jag gick in
och tog mekaniskt plats vid hennes sida. "Är ni ensam
hemma", frågade jag, för att slutligen säga något.
"Ja", svarade hon rodnande; "ty moster och
flickorna äro bortbjudna till någon för mig alldeles
obekant storhet. Som ni vet, är jag icke road af
sällskapslifvet, och när vi sjelfva hafva främmande
håller jag mig helst undan, så att de flesta ej
veta, att en så ringa person som Elin Krohn finnes
till. Innan jag fick lof att härutinnan följa min
smak, så utkämpade jag mången hård strid med moster,
som nödvändigt ville förströ mig."
Hon log sorgset, och jag frågade ovilkorligt: "Äro
edra slägtingar alltid så vänliga emot er, som de
borde vara."
"Och huru stor vänlighet bör, under dylika
förhållanden, den ena slägtingen visa den andra?"
"Så stor, att den minst lyckligt lottade parten ej
alltför mycket saknar ett förflutet ... Ni saknar
det förflutna?"
Hon lutade hufvudet i handen, men plötsligt höjde
hon det åter – det var öfversköljdt af tårar.
"Ni gråter", stammade jag.
"Ja", svarade hon, hastigt borttorkande tårarne;
"ty vid er fråga kom jag ovilkorligt att tänka på
fordna lyckliga tider, då min mor ännu lefde. Huru
högt älskade jag henne icke ... hvilka sträfvanden
och försakelser ålade hon sig ej, för att kunna
gifva mig en någorlunda god uppfostran. Jag kan
icke beskrifva den öfverseende mildhet, hvarmed hon
behandlade mitt af naturen häftiga lynne ... och
huru hjertligt hon bad, att jag skulle lägga band
derpå; föreställande mig hvilka framtidsolyckor,
som härigenom eljest kunde uppstå ... på dödsbädden
återupprepade hon dessa förmaningar – ack, att jag
alltid kunde följa hennes råd!"
Hon teg några sekunder, hvarunder hon syntes återvinna
sitt vanliga lugn, och fortfor: "Mina slägtingar skall
jag lemna, så fort jag får någon passande kondition
... Och nu vet ni någorlunda mitt förflutna lif
och kommande öde."
"Elin, o säg om du ...", men hon afbröt mig
och fortfor brådskande, utan att bemärka min
sinnesrörelse.
"Emellertid får ni ej missförstå mig eller tolka
mina tårar, som en anklagelse mot mina slägtingars
uppförande ... de hafva alltid varit goda och vänliga,
och jag är ej fullt så otacksam, som jag synes. Men,
uppriktigt sagdt, vill jag ej längre ligga dem till
last; ty deras ekonomiska ställning är ej så god,
som en oinvigd betraktare möjligtvis kan föreställa
sig. Jag känner fullkomligt alla de bekymmer, som
nedtrycka morbror; och jag klandrar verkligen hans
bristande mod att ej i tid ha kunnat underrätta sin
hustru och döttrarne om rätta förhållandet. Derföre
har jag, så mycket jag kunnat, sökt motverka deras
fåfänglighet, men förgäfves ... dock nu får
nödvändigheten kanske snart nog
lära dem, hvad de ej förut velat förstå. Nu känner ni
grundorsaken för mitt kanske allt för tvära beteende
mot dem; men jag har ej med lugn kunnat åse en olycka
som, i tide betänkt, hade kunnat undvikas.
Hon reste sig upp för att gå.
"Elin", hviskade jag åter och fattade hennes lilla
hand, som hoplade boken. Den var darrande och kall –
hon försökte draga den tillbaka.
"Elin", upprepade jag, "o, säg att du ej förskjuter
mig, och att denna lilla hand aldrig skall bortstöta
mig!"
Hon satte sig ännu en gång bredvid mig på soffan,
men bortvände hufvudet, och jag behöll den lilla
motsträfviga handen hårdt sluten uti min.
"O, huru högt älskar jag dig icke", fullföljde jag
med passionerad häftighet. "Du är mig kärare än allt
annat på jorden, o säg, att du ej har hjerta att
förskjuta mig."
Nu vände hon emot mig sitt ansigte; det var blekt,
men de mörka ögonen strålade varmare än någonsin.
"Jag förskjuter ingen", hviskade hon, "men jag älskar
er ... icke."
Jag sprang upp, och nu stodo vi midt emot hvarandra:
våra blickar möttes, som tvänne eldslågor, och vi
hemtade båda djupt efter andan.
"Du älskar mig icke", upprepade jag; hvarvid jag
nästan förskräcktes öfver det hesa ljud, som med
möda frampressades ur min förtorkade strupe. "Du
älskar mig icke ... och likväl kan jag ej lefva,
utan att få ega dig ... min varma kärlek skall
slutligen framkalla ett återsvar ... o, låt mig
hoppas ... jag besvär dig derom!"
Men hon vände sig långsamt bort ifrån mig och
gick mot dörren. Förintad, förlamad, utan förmåga
att tala eller tillbakahålla henne, såg jag henne
försvinna. Huru länge jag stod stirrande och blickade
efter henne, vet jag icke. Mitt hufvud brände som
eld, då jag omsider vacklade till mitt rum, der jag
påklädd kastade mig på sängen, ett rof för verklig
sinnesförvirring.
*
Här slutar mitt hjertas historia – den har aldrig
egt någon fortsättning.
Följande dagen skref jag ett långt bref till Elin,
men hon återsände det ouppbrutet; och veckan härefter
lemnade hon sina slägtingars hus. Jag återsåg henne
ej mera. På mina frågor, hvarthän hon begifvit sig,
svarade man blott: det hon antagit plats i en engelsk
familj, och att hon stod i begrepp att åtfölja
densamma på resan emot hemlandet; vidare upplysning
stod ej att vinna.
Fru Ohlsson försäkrade mig dessutom i förtroende: det
hvarken hon eller döttrarne kände, hvar Elin befann
sig, och att blott hennes man hade reda härpå, samt
skälet för hennes handlingssätt, hvilket han gillat,
och derföre lofvat att förtiga hennes vistelseort.
"Sannerligen jag kan begripa", tillfogade den goda
frun med pathos, "alla Elins besynnerligheter, och
hvarför hon beter sig på detta sätt. Hon har en riktig
äfventyrsanda, och jag tackar Gud, det mina flickor
ej likna henne!"
Utom hus spanade och sökte jag förgäfves efter den
unga flickan; slutligen måste jag foga mig i mitt
öde att för evigt sakna henne.
Småningom återvaknade min slumrande arbetslust, och
gående från den ena ytterligheten till den andra,
började jag måla med en ifver, som nästan gränsade
till raseri – hvarken kropp eller själ kände någon
trötthet, och mina framsteg voro jättestora.
Emellertid hemsökte snart olyckan den Ohlssonska
familjen, i det "fabrikören" måste göra cession,
tillfölje af att de på sednare åren lefvat utöfver
sina tillgångar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0065.html
