- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
65

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - Förr, Nu och Då af Lea - Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen III. af Th.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


FAMILJ-JOURNALEN. N:o 3. 1864.                        <smalIll. C L Rudolph, del</smal
FAMILJ-JOURNALEN. N:o 3. 1864.                        Ill. C L Rudolph, del

Förr, Nu och Då.

Hvad var jag lik i fordna glada stunder,
då hopp och sällhet lifvade min blick,
då årets dagar flydde som sekunder
och glädjen trofast följde hvart jag gick?
Ack! jag var lärkan lik, som salig sväfvar,
i toner jublande, mot rosig sky,
som ej för framtid, ej för smärta bäfvar,
som ej en tanke har för jägarns bly!

Hvad är jag lik? – en stackars bruten lilja,
som ofvan jord ej en förhoppning har –
ej kunde blomman tidens vindar skilja,
hon trodde ljufvast den, som varmast var;
dess späda hjertblad skoningslöst han brände,
ej såg han tåren, glimmande deri,
och, lutande sitt hufvud, djupt hon kände
att hennes glädje var förbi – förbi!

Hvad blir jag lik, när lifvets stormar skakat
de sista bladen ifrån kronan ner;
när mången natt i tro och bön jag vakat,
när jag den bleka engeln komma ser?
då blir jag lågan lik, som, qväfd af gruset,
– för länge redan – plötsligt gör sig fri
och sträcker glädtigt armarna mot ljuset
och löser upp sin hela själ deri.

Lea.


*


Historiska Bilder.

II.
Dalarnes Minnen.
III.

Icke långt från det ställe, der Gråda gästgifvaregård
och färjställe öfver Dalelfven nu befinnas, låg på en
holme i elfven ett sannolikt icke synnerligen långt
före denna tid anlegdt fäste, kalladt Borganäs. Det
omgafs på tre sidor af elfven och sammanhängde med
fasta landet medelst en ås. Ännu synas lemningar efter
fästet, och vid grundt vatten kan man se qvarlefvor
efter stenmurar, som beteckna den bro, hvilken fordom
ledde dit öfver. Konung Erik hade, då han gaf Dalarne
till lifgeding åt drottning Margaretha, förbehållit åt
sig sjelf detta fäste, och till höfding derå insatt
Jösse Eriksson, ehuru denne, såsom länsherre öfver
allt Dalarne och Westmanland, hade sitt egentliga säte
i Westerås. Men på Borganäs satt hans underfogde, herr
Johan Wale, en utländsk man, känd som bondplågare,
likasom hans förman, och ännu vet folket i denna bygd
att omtala, huruledes byggnadslemningarne vid Gråda
färja fordom varit ett fast hus, bebodt af en ond man,
som spände bönder för plog och harf, men hvilket af
Engelbrecht blifvit nedrifvet till grunden. Mot denna
borg ställde befrielsehären först sitt tåg, och på
sjelfva midsommardagen 1434 inträffade den utanför
Borganäs. Men Johan Wale hade redan skyndat undan;
fästet togs med lätt möda, bröts ned till grunden
och blef sedan aldrig uppbygdt mer. Så jemnades
Dalalandets tvångsborg med jorden.

Johan Wale hade från Borganäs flytt till en annan
i närheten belägen borg, det gamla Köpingshus, der
han likaledes var konung Eriks fogde. Den urgamla
uppstaden Köping, om hvars fordna storlek och vigt talrika
berättelser finnas, och som i fordna dagar försvarades
af icke mindre än fyra borgar, – sannolikt dock icke
samtidiga, – nämligen Gramsborg, Korslöteborg, Strö
och Köpingshus, hade redan 1420 blifvit af konung
Erik gifven till lifgeding åt hans drottning, den
engelska Philippa, men sedan anförtrodd åt Johan
Wale, som hade sitt säte på Köpingshus, beläget
söder om staden och sannolikt uppfördt i Birger Jarls
tid. Äfven här stannade herr Johan icke länge; han
hade knappt försport Dalahärens annalkande, förr än
han satte sig upp på sin goda häst och red undan det
fortaste han förmådde, ställande kosan till Stegeborg,
der vi framdeles skola träffa honom. Men Dalamännen
togo Köpingshus och nedrefvo äfven detta fogdenäste,
efter hvilket man sedan länge skall hafva i Köpings
skolgård visat tvänne jernportar, som sades hafva
tillhört slottet, och derjemte en jernplåt med
inskriften: "Köpingshus, brändt anno 1434." Slottet
blef sedan aldrig iståndsatt, ehuru både Johan III
och Carl IX hade för afsigt att uppföra det både
fastare och praktfullare än förut, hvilket dock
förhindrades genom de oroliga tiderna. Gustaf Adolf
den Store innehade som hertig Köpingshus med staden
och flera dertill hörande socknar.

I Köping höll Engelbrecht ting med Westmännen, som
"prisade Gud, att de fått upplefva den dag, då de
kunde hoppas befrielse, och lofvade bistå honom med
lif och blod". Härifrån utfärdade han ock bref till
alla herrar af rådet, riddare och rika adelsmän,
som bodde i denna trakt, att vara honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:18 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1864/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free