Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen III. af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till mötes i Westerås, dit nu Dalahären bröt upp
ifrån det befriade Köping.
Westerås Slott, den hatade Jösse Erikssons säte,
kunde naturligtvis Dalamännen icke gå förbi, utan att
söka få det i sina händer och bereda det samma öde,
som redan drabbat Borganäs och Köpingshus. Grundlagdt
redan i 12:te århundradet af biskop Ilianus, och efter
detta katolska kyrkans helgon kalladt S:t Ilianshus,
hade slottet länge tillhört biskopsstolen, sedan
varit innehafdt af den mäktige Bo Jonsson, derpå
utgjort en del af drottning Margarethas lifgeding och
sedan tillhört drottning Philippa. Sedan Engelbrecht
första gången varit i Danmark med sina klagomål för
konungen, hade Jösse Eriksson blifvit skiljd från
innehafvandet af S:t Ilianshus och med alla sina
sammanroffade skatter begifvit sig till Wadstena,
der han med rika skänker vann klosterfolkets vänskap
och hoppades få lefva i ro till sin död; men der blef
hans tid icke lång, ty knappt hade Östgötabönderna
hört, att bondplågaren kommit till deras bygd, och
sport Engelbrechts samt Dalkarlarnes framgångar,
förr än de stormade till klostret, togo herr Jösse
ut derifrån och släpade honom till Motala, der
han afrättades. Den nya fogden på Westerås slott,
grefve Hans af Eberstein, skyndade Engelbrecht till
mötes och uppgaf åt honom slottet utan motstånd. I
Westerås hade, enligt Engelbrechts kallelse, ett
stort antal fosterlandssinnade män församlat sig, och
åt en bland dessa, den ålderstigne Uplands-lagmannen
Nils Gustafsson Puke, öfverlemnades slottet samt med
höfvidsmannaskapet öfver Westmanland och Dalarne
[1].
Nu förstärktes Dalahären med Westmännen och med
folk från andra landsorter, och Engelbrecht kunde så
med en ansenlig här företaga tåget till Upsala, der
Uppsvear och Norrländningar voro honom till mötes,
och der han höll ting samt gaf efter tredjedelen af
skatterna för året. Men allt folket gladdes, – heter
det, – i hoppet om befrielse från utländskt förtryck,
och undsade konung Erik tro och huldhet.
Men rådet och herrarne hade ännu icke hunnit om
konung Eriks regemente få samma begrepp som folket,
och ännu återstod mycket att göra, innan sådant kunde
ske. Vi kunna här icke utförligt framställa allt det,
som skedde under befrielsekriget, utan måste endast
i korthet berätta, huruledes Engelbrecht uti Erik
Puke fick en värdig medhjelpare i befrielsestriden,
huru den sistnämnde utdref danska fogdar från
Faxehus i Helsingland, från Styreholm i Ångermanland
samt från Castelholm på Åland samt rensade hela
Helsingland, Norrland och Finland från Danskar,
medan Engelbrecht sjelf befriade Uppsvealandet,
Westmanland och Dalarne. I Upsala träffades de begge
höfdingarne första gången, och befrielseverket gick
sedan allt vidare framåt. I alla landsorter reste
sig allmogen och begärde af Engelbrecht höfdingar,
under hvilkas anförande slotten eröfrades och
nedbrötos. Roslagsbönderna nedbröto Östhammarshus,
Rekarneboerna eröfrade under Pukes befäl det fasta
Gripsholm, på hvilket slott fogden sjelf – han hette
Hartvig Flög – satte eld, och Engelbrecht begaf sig
med Dala- och Westmannahären till Stockholm. Men den
danske höfdingen på Stockholms Hus skiljde sig från de
öfriga danska fogdarne, och ingen svensk kunde klaga
öfver våld och orättvisa af honom. När derföre han –
Hans Kröpelin var hans namn – och Engelbrecht kommo
till samtal med hvarandra, och herr Hans förklarade
sitt fasta beslut att hålla slottet till handa åt
konungen, af hvilken han mottagit det, men dock
tillade, att, om icke undsättning komme före en
viss dag på hösten, så skulle han uppgifva det åt
Engelbrecht, nöjde sig denne med detta löfte och
begaf sig ned åt Östergötland, der han belade det
fasta Ringstaholm, som å konungens vägnar innehades
af en mecklenburgsk sjöröfvare, Henrik Styke. Denne
svarade med spotskhet på hans uppfordring och retade
dermed Engelbrecht så, att denne lofvade "inom sju
dagar draga honom vid håret ut" ur slottet. Han lät
också mot slottet utföra åtskilliga belägringsverk,
en s. k. skärma, eller skans, och ett barfrid,
hvarmed förstås ett på strömmen flytande torn af
flera våningar, alla besatta med bågskyttar och annat
krigsfolk, m. m., och när Henrik Styke såg dessa
tillredelser, sjönk hans mod, och han skyndade nu att
uppgifva slottet mot försäkran om att få behålla lif
och gods.
Under det Engelbrecht med Dalahären låg utanför
Ringstaholm, hade herrarne af rådet varit hos
konungen och på hemvägen hunnit till Wadstena. Så
snart Dalahöfdingen sporde deras ankomst dit, utsåg
han tusende utvalda män af sin här, red med dem
till Wadstena och trädde plötsligen in i rådets
församling. Erkebiskopen var i Rom, och främsta
platsen i Rådet innehades af Linköpingsbispen Knut
Boson, en vän till konung Erik och föga vänligt
sinnad mot Engelbrecht. Men denne lät den ståtliga
församlingen icke det ringaste inverka på sig,
utan trädde frimodigt inför rådsherrarne, talade
till dem om konungens trolöshet och sade dem, att,
om fäderneslandet skulle kunna räddas, så kunde en
sådan konung icke längre behållas. Men biskop Knut
förde konungens talan och lät sig förnimma, att
med honom borde man hafva undseende. Engelbrecht
påminde åter om konungens många brutna eder och
löften; allt sedan konung Magnus Erikssons tid
hade Sverige haft icke konungar, utan tyranner,
och borde man nu skilja konung Erik vid krona och
rike samt genom ett öppet bref underrätta honom om
detta menige Sveriges beslut. Dertill ville herrarne
icke bifalla; men när deras invändningar slutligen
varade Engelbrecht allt för länge, brast hans tålamod;
han grep biskop Knut vid halsen och hotade att kasta
ut honom till de utanför samlade bönderna, der han
snart borde komma på andra tankar. Biskop Knut ville
icke underkasta sig ett sådant försök; han föll till
fögo, uppsägelsebrefvet till konungen uppsattes,
undertecknades af de närvarande rådsledamöterna och
affärdades till Danmark, och Engelbrecht, som drifvit
sin vilja igenom, vände med sina tusende ryttare
tillbaka till Ringstaholm, der han inom kort fick
fogden att gifva sig, utan att behöfva draga honom
ut vid håret.
Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
