Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 67 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - Meneden. Sann händelse af K.-G.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Meneden.

Sann händelse.

I den del af Upland, som kallas Roslagen, ligger vid en
vik af Östersjön en vacker, god och välbygd gård vid namn
Wårsätra. Denna gård egdes för många år sedan af en djerf
och förslagen man, vid namn Dubois, hvilken ärft sitt
fransyska namn och sitt vackra sydländska utseende efter sin
farfars far; en af de så kallade "Wallonerna", de i sitt yrke
så kunniga smeder, som Louis de Geer införskref från Frankrike
för att förbättra jernhandteringen vid Löfsta bruk, hvars
jern anses som det yppersta i verlden. Redan som yngling
hade fadern varit en duktig smed, vid ett af de många
småbruken under Löfsta, och blef sedan en from, men enfaldig
man. Modren var en "katig" och listig qvinna, och på henne
bråddes sonen, men icke alls på sin fromme fader. Redan
i hans spädaste ålder inpreglade modern i hans sinne, att
rikedom och oberoende var det förnämsta här i verlden, och
att, för att ernå detta måste man ständigt sträfva och våga
allt. Hon kunde icke lida, att hennes lille vackra gosse,
med sitt "herrskapslika" utseende, skulle stå i en sotig
smedja och föra en tung slägga. Hon förde gossen med
sig till bruket, hvars inspektor snart blef intagen af
gossens utseende och artiga sätt att skicka sig. Inspektorn
lät sina söners informator lära honom läsa, skrifva och
räkna. Gossen var qvick, fattade lätt, och kunde snart
användas på kontoret, men denna väg till lycka syntes honom
allt för långsam och besvärlig, och på densamma kunde han
aldrig vinna oberoende; något som hastigare förde till målet,
måste finnas, och han fann det ock efter några få år.

Prosten i församlingen hade nyss dött och efterlemnat
tvänne döttrar, Märtha och Maria. Märtha, den äldsta, som
varit en duglig och präktig flicka, hade redan blifvit gift
med vice pastorn, som förestod nådåren och var utnämnd till
komminister i en grannförsamling. Den fagra, fromma,
sjuttonåriga Maria, som hade några tusen riksdaler i arf efter
sina föräldrar och dertill två års inkomster af prestgården,
tyckte unge Dubois var en för sig passande maka, och han
lyckades också ställa sig så väl hos henne, att han vann den
oerfarna flickans hela tillgifvenhet: de blefvo gifta, och Dubois
köpte det vackra, men mycket förfallna, Wårsätra. Sedan
blef det natt och dag hans enda sträfvan, att både med rätt
och orätt kunna så förkofra sig, att han snart skulle kunna
betala gården; ty de penningar han fick med sin hustru
utgjorde icke åttondedelen af köpesumman. Den första åtgärd
han vidtog, var att på den stora skog, som hörde till gården,
inrätta ett så kalladt "tjufbränneri". Här utvecklade han
hela sitt lynnes djerfhet och list, och mångfaldiga voro de
knep, han begagnade, för att bedraga kronobetjeningen, som
aldrig lyckades att ertappa honom, och der förvandlade han
sin säd, som Gud i sin godhet låtit växa på hans åkrar, till
det flytande gift, som vållat så mången menniskas timliga och
eviga ofärd. Detta bränvin försålde han sedan till Stockholm;
hade han sedan om våren någon spanmål öfver, så lånade han
ut densamma åt fattiga bönder, mot en ränta af fyra kappar
på tunnan; på detta sätt lyckades det honom ganska snart
att betala sin skuld; mot sina tjenare och arbetare var han
en hård och sträng husbonde, och kunde han på något sätt
krångla sig ifrån att betala ut deras lön, så såg han det med
hemlig skadeglädje.

Mot sin englafromma hustru var han visst äfven hård
och sträng, men vågade icke visa henne sin mörka sida; hon,
som ansåg det vara sin pligt att vara sin man underdånig,
skulle aldrig kunnat förmås till en orättfärdig handling,
derföre dolde han alltid sina svek för henne; men hon anade,
att icke allt stod rätt till och grät i tysthet många bittra
tårar, samt sände till himlens Herre de varmaste böner för
sin vilsegångne make; men hade hon vetat allt, så hade hon
blifvit alldeles förkrossad. De hade ett enda barn, en gosse,
som hette Adolf; då denne fyllde 6 år, hade syster Märtha
och hennes man skrifvit, att de ville komma och jula på
Wårsätra; systrarna hade ej sett hvarandra på länge, emedan
fru Märthas man fått ett pastorat åt en annan trakt i
Upland; de hade förlorat flera små barn och hade nu blott en
liten ettårig flicka, som hette Anna; denna skulle dock icke
medfölja i kylan. Det var ett verkligt glädjebref för den
stackars Maria, men hennes glädje blef förvandlad i sorg, då
hon efter flera dagars orolig väntan erfor, att de kört ned
under isen på en sjö och omkommit.

Maria sörjde mycket, och mest för den lilla fader- och
moderlösa Annas skull. En dag kom Dubois in i sin hustrus
rum och sade:

"Vet du, Maria, jag har tänkt, att nu sedan isarne äro
säkra, skola vi fara och hemta lilla Anna, det kan blifva en
tröst för dig, att få pyssla om din systers lilla flicka."

Maria föll sin man om halsen och grät de första
glädjetårarne, sedan sitt giftermål. Hon, som sjelf var så from, kunde
omöjligt ana sin mans bevekelsegrunder; han hade fått säkra
underrättelser om, att hans svågers hus stod på goda fötter
och att alltså den lilla Anna icke skulle blifva en börda, utan
tvärtom bringa penningar i huset, i synnerhet som hennes
mosters man var hennes sjelfskrifne förmyndare. Således foro
de och hemtade henne, som på ett underbart sätt liknade sin
moster Maria, hvars älskling och glädje hon ständigt blef.
Marias egen son liknade alldeles icke sin moder och icke
heller fadern till det yttre, ty sonen var ful och otymplig i
sitt sätt, men han var ändå faderns stolthet, troligen derföre,
att han till det inre liknade sin fader och kanske öfverträffade
honom i falskhet och list.

Åren gingo och Anna, uppfostrad af sin gudfruktiga
moster, blef ett mönster för flickor; något fagrare och blidare,
än hennes rosiga anlete, omkransadt af ljusa lockar, kunde
man ej få skåda; också voro flera af ortens ungherrar
förtjusta i henne, i synnerhet en ung häradsskrifvare, som äfven
vunnit Annas tycke, men patron Dubois hade utsett Anna
till sin egen sonhustru, en ära, i hans tycke, som icke kunde
afslås; men Anna ville icke hafva sin kusin till man, emedan
han allt ifrån hennes barndom plågat henne på allt sätt, utan
hon påstod ståndaktigt, att finge hon icke Ludvig (den unge
häradsskrifvaren), så skulle hon förblifva ogift, och Ludvig
förklarade för Dubois, att han ingalunda tänkte låta skrämma
sig; ty han visste nog, att icke en förmyndare kunde neka
sin pupill att gifta sig med en hederlig karl, och finge han
icke godvilligt Anna, så vädjade han till domstol. Då började
patronen dra öronen åt sig, i synnerhet som Adolf fått
spaning på en rikare flicka, och tänkte så här: "skrattar bäst,
den som skrattar sist, jag skall nog slå mig ut på liqviden."

Saken var den, att, då patronen, som Annas förmyndare,
skulle försälja föräldrarnes vackra lösörebo, hade han låtit
utlysa auktionen på en marknadsdag, då han visste, att inga
köpare skulle komma, äfven hade han utsatt så kort anstånd
med betalningen, att han nästan ensam för ett rampris
inropade all lösegendom.

Annas bröllop firades utan hinder, och hon flyttade
öfverlycklig till sin makes hem.

Men nu skulle förmyndareräkningen granskas, och då
befanns, att patronen hade ställt det så, att det fanns
ingenting qvar af hela förmögenheten; dels hade han tagit så
ansenligt för Annas underhåll, så att räntorna icke räckte till,
utan att det måst årligen tagas af kapitalet, och på 19 år
hade det så småningom smält tillsammans, att helt obetydligt
återstod; detta var ett så nedrigt rofferi, att saken kom för
domstol och väckte alla rättänkande menniskors harm; men
Dubois påstod fräckt, att han nog skulle vinna, ty han hade rätt.

Den dag han skulle fara till tinget sade han till sin
hustru:

"Bjud grannarne, tills jag kommer hem i afton, på ett
stort kalas, och sätt på dig din stora guldkedja (som han
tillbytt sig för Annas moders nipper) och din nya, röda
klädning, men jag förbehåller mig, inga begrafningsminer." Derpå
for han i en ståtlig vagn, dragen af vackra hästar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>