Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - Om unga qvinnors bildning och uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men, märkvärdigt nog, har mången, de bildade klasserna
tillhörig qvinna icke rätt gjort sig reda för det,
hvad som egentligen är att förstå med "bildning och
god uppfostran". Att lära mångahanda ämnen tyckes för
de flesta vara hufvudsaken vid döttrarnes uppfostran,
de skicka dem derföre i de högre pensioner,
hvilka i sina programer ha att uppvisa de flesta
läroämnena. Dylika mödrar taga skenet af bildning för
sjelfva dess väsen; möjligast lysande skall dotterns
uppfostran vara och endast ett medel, för att komma
fram i verlden, eller rättare "göra ett godt parti".
Den verkligt bildade menniskan håller sig på afstånd
från fåfängans marknad; men verkligt bildad är likväl
endast den, som genom klar och innerlig uppfattning af
det sköna, goda och sanna hann till ett sjelfständigt,
harmoniskt lif; ty resultatet af sann bildning är
det rätta medvetandet af det sköna, goda och sanna
samt utpreglandet af dessa idéer i det egna lifvet.
Dock äro begreppen om bildning högst skiljaktiga,
och i synnerhet ha många fruntimmer i detta hänseende
högst egendomliga, ja komiska åsigter.
"När någon träder in i ett rum och gör sin bugning,
vet jag genast, om han är bildad eller obildad",
hörde jag en fru säga, hvilken sjelf ingalunda var
bildad i detta ords sanna bemärkelse. Förgäfves
sökte jag förklara för henne, hvad som måste kallas
för bildad; – hon upptog till och med min förklaring
illa och förblef vid att anse ett artigt, angenämt
sätt samt betydlig talfärdighet som tecken till
bildning. Ett annat fruntimmer, med hvilken jag vid
något tillfälle underhöll mig öfver bildning, menade:
"bildningen kommer redan af sig sjelf, utan att man
serdeles behöfver bråka hufvudet dermed; jag gör,
som annat folk, skickar mina barn i skolan och
straffar dem hemma, när de uppföra sig oskickligt;
så har jag vuxit upp och på det sättet skola också
de blifva stora och skaffa sig fram i verlden."
Ja, likt tusende, tänkte jag och teg. Denna dam höll
sig sjelf för ganska bildad. – En tredje, förnäm dam,
som åt mig anförtrodde sin dotters uppfostran, sade,
då hon förde denna till mig: "Det skulle glädja mig,
om det lyckades er att bibringa min dotter många
kunskaper, men jag måste rätt allvarligt anhålla, att
ni icke inpreglar hos henne edra tankar om jemlikhet
och menniskorätt – ty sådant passar nu en gång inte
för vårt stånd."
Fåfängt vore att söka upplysa många mödrar om,
att musik och franska äro bisaker, men icke de
nödvändigaste beståndsdelarne af qvinlig bildning;
den förvända åsigten, att hvar och en flicka, som
vill göra anspråk på bildning, måste tala franska
och vara musikalisk, är tyvärr allt för utbredd och
djupt inrotad.
På uppmaningen att hellre uppfostra deras döttrar
praktiskt och för hemmet, i familjen, mena de, att
man kunde vara praktisk, utan att just ställa sig
vid strykbrädet eller köksspisen.
Det vill jag också gerna medgifva, men är likväl
af den tankan, att det alls icke kunde skada mången
flicka, om hon, bredvid franskan och musiken, gjorde
sig något förtrolig med de husliga göromålen. Men
beträffande musik och främmande språk, förgäta många,
annars rätt förnuftiga föräldrar, att de härtill
använda penningarne ofta äro alldeles onyttigt
utgifne. Först och främst kan den, som ej har någon
fallenhet för musik, aldrig hinna särdeles långt
deri, och hvad undervisningen i främmande språk
vidkommer, är denna i pensionerna sällan så nöjaktig,
att eleverna erhålla ett verkligt begrepp om och
färdighet i desamma.
Jag känner lärarinnor i franska och engelska språken,
ja förestånderskor för pensioner, hvilka meddela
dylik undervisning i sina anstalter, fastän de uttala
de främmande språken med falsk, fullkomligt inhemsk
accent och som, hvad värre är, af sin grammatik icke
förstå det bittersta; äfven flickor äro mig bekanta,
hvilka efter femårig vistelse i dessa anstalter,
lemnade dem, utan att kunna skrifva en fransk sats
riktigt.
"Möjligt att så är", hör jag yttras, "men icke desto
mindre måste flickorna lära språk och musik, emedan
dessa kunskaper, om de icke gifta sig, äro nödvändiga
för deras egen utkomst." – Detta måtte jag betvifla; ty en
medelmåttig språklärarinna eller en blott några valser
hamrande musiklärarinna skall icke bättre kunna berga
sig än en sömmerska eller brodös; men bland hundra i
våra pensioner undervisade flickor torde knappt vara
en, hvilken förmår höja sig öfver medelmåttan.
Icke alla kunna för öfrigt blifva lärarinnor och
uppfostrarinnor; den ytliga kännedomen af främmande
språk, lite grand musik, i förening med allt det,
som för öfrigt läres i dessa anstalter, är icke
tillräckligt för en sådan verksamhet, och jag känner
döttrar till högre embetsmän, hvilka till och med
absolverat seminarie-examen, men ändock blifvit
hushållerskor, enär dem fattades fallenhet för den
svåra befattningen.
Dock icke endast om döttrar i de högre klasserna
ville jag tala, utom äfven om dem, hvilka af sina
dåraktiga mödrar uppfostras likt de förra. För dessa
är denna högre halfbildning rent af förderflig; –
väl äro inom alla klasser saktmod, anspråkslöshet,
huslighet det svagare könets skönaste prydnader, men
man finner numera hos borgardöttrar dessa egenskaper
långt sällsyntare än fordom, då deras uppfostran var
enklare än i våra dagar.
Våra nuvarande fruar och flickor vilja – och detta är
en svår olägenhet – icke mera vara sitt eget lands
fruar och flickor, utan kompletta fransyskor. De
från Frankrike härstammande moderna, den mest dåliga
franska litteraturen bidraga i sin mån att göra våra
fruntimmer till – damer.
Förderfligast verka i sedligt hänseende
öfversättningar från den franska romanlitteraturen,
hvilka med verklig lystnad slukas af flertalet fruar
och flickor inom alla klasser.
"Efter nyaste Pariser-modet" – bedyrar köpmannen –
och våra damer betala utan tvekan det omåttligt höga
priset för den opraktiska och löjliga drägten.
Vi ha utlandet att tacka för mången skön uppfinning,
månget framsteg på vetenskapens och bildningens
område, men liksom hvar och en enskild har sina goda
och onda egenskaper, så äfven ett helt folk. Låt
oss taga det goda, hvar vi finna det, men vaktom
oss att eftersträfva det, som hvarken är passande
eller lofligt. Förderflig för många familjers af
medelklassen, ja ännu ett par trappsteg längre ned,
lycka, är den sig oupphörligt stegrande lyxen,
i hvilken de högre stånden föregå med exempel och
den härigenom för de lägre tjenstemännen samt många
handtverkare uppstående brist, föranledd deraf att
deras hustrur och döttrar anse nödvändigt att imitera
allt i modeväg.
När jag ser fruar och flickor i dessa öfver
ofantliga krinoliner sig utbredande klädningar,
med hattar, yfviga af en massa plymer och blommor,
på eftermiddagarne skynda förbi mitt fönster, till
sina respektive "kafferep", förlorar jag modet att
tänka mig dem som husfruar; i denna drägt ser den
älskvärdaste flicka lindrigast sagdt oqvinlig ut, men
betänker man derjemte, huru mycket tid och kostnad
en sådan toilett erfordrar, begriper man lätt, att
man och barn och hushåll måste lida derunder. För
sådane fruar äro småbarnsskolorne en stor lycka,
ty derigenom befrias de ju – till barnens egen
nytta: huru lugnande för en mor! – delvis från
uppsigten öfver de små, hvarigenom man vinner tid,
så väl till visiter hos goda väninnor, som äfven
till förberedelser för eftermiddagsnöjena, i hvilka
man trankilt låter barnen från och med tredje året
deltaga.
I moderns hand ligger på mångfaldigt sätt barnens
öde, i synnerhet döttrarnes, och man kan ej undra
öfver att hon allt efter sin åsigt på möjligaste
sätt vill garantera detsamma; men den åsigten,
att en ytlig skenbildning åstadkommer flickornas
framtida lycka, är grundfalsk. Må man uppfostra
flickorna enklare, anspråkslösare, förnuftigare,
så skola färre gamla jungfrur ledas vid lifvet. Äro
de å andra sidan förnuftigt uppfostrade, skola de
lätt öfvervinna fruktan för den "gamla jungfrun",
grunda sig ett eget hushåll, samt, äfven som ogift,
veta att lefva ett för andra nyttigt lif!
Har en flicka en serskild talang, en mer än vanlig
böjelse för någon konst, så vårde man, i händelse
familjens medel tillåta det, sorgfälligt dessa anlag,
på det att de må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
